comment 0

En rolig bok

Petersburg

Så har jag äntligen fått ”Petersburg”! (Det tog en rundlig tid att få hem den från Adlibris)

Alltså: Andrej Belyj, Petersburg, orginalversionen, bokförlaget Murbräckan, 2007. Den kom ut på ryska första gången 2016 i den här versionen. Jag har bara börjat läsa och den lovar stort. Jag tror att jag har en rolig läsvår framför mig.

Ett smakprov:

Prolog

Ers excellenser, högborenheter, välborenheter, medborgare!

Vad är vårt ryska imperium?

Vårt ryska imperium är en geografisk enhet, vilket betyder: en del av en viss planet. Och det ryska imperiet omfattar: för det första — det stora, lilla, vita och röda Ryssland: för det andra — de georgiska, polska, kazanska och astrachanska tsardömena: för det tredje omfattar det  … Nåväl — och så vidare, och så vidare, och så vidare.

Han utbreder sig en smula runt de ryska städerna, ”huvudstäder, guvernementsstäder, distriktstäder,” o.s.v. och landar till sist, naturligtvis, via ”Petersburg, eller Sankt Petersburg, eller Pieter (vilket är samma sak),” på Nevskji Prospekt.

Nevskij Prospekt besitter en slående egenskap: det består av en yta för allmänhetens cirkulation; det omges av numrerade hus; numreringen går i husens ordningsföljd och underlättar väsentligen uppsökande av önskat hus. Nevskij Prospekt är som varje annat Prospekt ett allmänhetens Prospekt; det vill säga ett Prospekt för allmänhetens cirkulation (och inte, till exempel, för luftens); de hus som utgör dess sidobegränsningar är  — hm…ja;… till för allmänheten. Om nätterna upplyses Nevskij Prospekt av elektricitet. Om dagarna kräver emellertid Nevskij Prospekt ingen belysning.

När jag läste prologen började det omedelbart ringa i huvudet. Det var nästan svårt att inte läsa högt. Man borde höra den inläst av någon begåvad röst som kan lägga mycket ironi och sarkasm i rösten — Toiwo Pavlo eller Stina Ekblad, kanske. Det är en text som sjunger. Andrej Belyi ansåg att den mest fullödiga konstarten var musik. Textens musikaliska kvalitéer var så viktiga att han till och med lät ordens klang gå före betydelsen ibland. Det verkar som om Kjell Johansson har lyckats väl med att behålla det särdraget i sin översättning.

I samma paket kom också ett eget ex av Boris Pasternak, Rainer Maria Rilke, Marina Tsvetajeva, Korrespondens 1926. En godbit som, har jag upptäckt, måste avnjutas i små klunkar. För mycket på en gång är som att dricka för mycket tokajer, ungefär. Det ger en klibbig känsla i gommen. Man är inte van vid det högt uppskruvade tonläget från början av förra seklet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s