comment 0

Går det att översätta poesi? Några funderingar …

…  i anledning av en kommentar till min kommentar till den långa essän om Robert Frost’s dikt After Apple-Picking, som jag skrev om i förra inlägget.

Författaren menar att det troligen inte går att översätta Robert Frost, eftersom klang och rytm är så viktiga i hans poesi. Så är det kanske, det gäller nog nästan all bra lyrik. Men ändå skulle ju vi, med svenska som modersmål, vara så väldigt mycket fattigare om vi inte hade tillgång till tolkad diktning från alla världens språk.

Jag har, i min bokhylla, Odyssén både i Björkesons översättning och i Lagerlöfs. De är båda fantastiska och är nästan identiska i hur de återger innehållet i Homeros epos, men de har ganska olika språkfärg; Lagerlöfs språk är högtidligare, mer arkaiskt och det är ju inte så konstigt. Han skrev den poetiska svenska som man skrev på för 100 år sedan. Björkeson har vinnlagt sig om att skriva ledigare mera vardagligt klingande för oss idag.  Deras översättningar återspeglar inte bara två författares tolkning utan också tiden då de skrev. Tolkningarna är litterära verk i egen rätt.

En italienare kan utan vidare läsa Petracas Canzoniere i original och då läser hen på Petrarcas florentinska dialekt från 1300-talet. Det är ju mycket gammal poesi. När jag läser kärleksdikterna, läser jag på modern svenska. Björkesson har flyttat den gamle poeten närmare oss och det ger förmodligen en helt annan upplevelse.

Egentligen kan man ju aldrig riktigt veta exakt vad någon annan läst. Läsa poesi gör man i någon mening ensam. Jag kan ju heller inte veta om det gröna äpplet du ser, har samma färg som det äpple jag ser. Även om det är samma äpple.

Ett experiment: Man kan försöka jämföra Tomas Tranströmers dikt C dur med C major i Robin Fultons översättning. I Tranströmers poesi, liksom hos Frost, spelar klang och rytm stor roll. Han är ju musiker!

Först dikten på svenska, läst av Tranströmer själv:

Orginaltexten finns sist i inlägget (eller i YouTube).

Så Fulton’s text:

C Major

When he came down to the street after the rendezvous
the air was whirling with snow.
Winter had come
while they lay together.
The night shone white.
He walked quickly with joy.
The whole town was downhill.

The smiles passing by –
behind turned-up collars everyone was smiling.
It was freer
And all the question-marks began singing of God’s being.
So he thought.

A music broke out
and walked in the swirling snow
with long steps.
Everything on the way towards the note C.
A trembling compass directed at C.
One hour higher than the torments.
It was easy.
Behind turned-up collars everyone was smiling.

Jag studsar direkt till vid ”the rendevouz” inte alls så vackert och enkelt som ”kärleksmötet”. Dessutom bryter det rytmen. Fortsättningen fungerar mycket bra, tycker jag, ända till ”It was freer”, ordagrant ”det var friare”. Stämmer inte riktigt med Tranströmers jublande konstaterande ”Det var fritt!”, som ju också syftar framåt mot näst sista radens ”Det var lätt!” Och jag antar att det är Poetry Magazines, där jag har hämtat den engelska versionen, som har glömt utropstecknen och inte Fulton.

Rad 13-14 har hos T en dansande rytm, som snöflingor. Fulton har inte fått med sig det. ”Whirling snow” fungerar men ”broke out”?

Det känns som om Fulton inte får med euforin i C-dur. Hans engelska version jublar inte riktigt så med fulla lungor. Nå – att jag tycker så, kan ju bero på att jag inte förmår höra alla nyanser i den engelska dikten, man måste vara mer intim med språket för att kunna det. Jag tycker om dikten på engelska också.

C-dur:

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden-
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick genom yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Mozart Sonat i C-dur med två favoritpianister.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s