Några rader om Quintus Horatius Flaccus’ essä i brevform, Diktkonsten eller Ars Poetica, från det sista seklet fKr.

Horatius spetsar till formuleringarna, tillåter sig att skämta till skillnad från Aristoteles, som var en mycket allvarlig man. (Jag skrev om honom i en tidigare post) Hans Ars poetica är skriven som ett personligt brev till vännen Pisos i Herculaneum som hade bett honom bibringa hans två söner en smula bildning. (Gissningsvis är det så, enligt Arvid Andréns introduktion)

Början är lika drastisk som Aristoteles i Om diktkonsten men helt annorlunda:

Funne en målare på att till ett människohuvud
foga en hästhals och sätta brokiga fjädrar på lemmar
samlade allestäds från, så den sköna kvinnan där upptill
slutade i en svart, och äcklig fiskstjärt där nedtill,
kunde ni kväva ert skratt, ni vänner som bjudits till visning?

Med de orden början han med att varna för inkonsekvens i stil – en metafor bör hämtas från samma sfär som det man vill beskriva. Men med detta sagt, hävdar Horatius upprepade gånger att diktaren måste vara fri och inte för ängsligt försöka följa alla konventioner

Rädslan för fel leder just till fel, om det saknas begåvning.

Liksom naturen ständigt förändras – floder tar nya banor, träden och blommorna förnyas varje vår, måste också språket ständigt förnyas och hållas levande. Horatius var en sann språkliberal.

Nej vi har haft och skall alltid ha rätt att
sätta nypräglade ord i omlopp i stället för gamla
…
Många utdöda ord  väcks dock åter till liv, medan andra
ofta använda nu försvinner om språkbruket vill det,
ty det är det som är lag och rättesnöre för talet.

Men man bör skriva med eftertanke

Välj er ni diktare ämnen lämpade för era krafter, överväg länge vad era skuldror vägrar att bära, liksom vad de förmår. Den som enligt förmågan gjort valet skall varken sakna träffande ord eller klar disponering. Dispositionens styrka och skönhet, om ej jag tar miste, visas därav att just nu han får sagt det just nu borde sägas, men lämnar mycket därhän till att sägas när tiden är inne.

Aristoteles Om diktkonsten ställer frågan ”Vad är konst?” medan Horatius frågar ”Hur ska jag skriva för att det ska bli bra? Hans Ars Poetica ger raka, enkla och praktiska råd på ett humoristiskt och pedagogiskt sätt. Båda två var stora beundrare av den riktigt gamle mästaren, Homeros som, enligt Horatius, till skillnad mot somliga samtida diktare,  hade förmågan att anpassa stil och berättarteknik efter ämnet. Han var aldrig svulstig och överdriven, inte heller tråkigt saklig:

Han bjuder icke rök efter blixten men efter röken
ljus för att låta märkliga sagofigurer framträda.

…

alltid han skyndar mot handlingens slut och rycker åhörarn
mitt in i händelsens flöde som vore den välkänd för alla,
lämnar allt det därhän som han finner glanslöst som skildring,
ljuger och blandar lögner med sanning i avsikt att inte
början må strida mot mitten och mitten ej heller mot slutet.

Quintus Horatius Flaccus, Diktkonsten, Ars Poetica,
översättning, introduktion och kommentarer av Arvid Andrén, Paul Åströms förlag, 1992.