comment 1

Tre gamla män … (I)

Böcker behagar vårt inre, de samtalar med oss, råder oss och knyter ett band mellan oss och dem av sällsynt livlighet och förtrolighet. Och dessutom: en bok överför inte bara sina egna tankar till sina läsare – den för med sig namnen på andra böcker och väcker vår lust att bekanta oss även med dem.

ur ett brev från Petrarca, Fam III:18

Jag läste Anders Bergmans Petrarca och litteraturen och leddes vidare till två andra gamla män: Aristoteles och Horatius, närmare bestämt deras böcker om diktkonsten. Trodde att jag skulle kunna skriva något intelligent om alla beröringspunkter som jag hittar mellan dessa tre giganter från fordom men tvingas inse att jag bara skulle avslöja min brist på bildning. Så jag böjer mitt huvud i beundran och nöjer mig med att citera.

Ur Aristoteles Om diktkonsten, första raden: ”Låt oss tala om diktkonsten som helhet, om dess olika arter och deras olika verkningssätt och om hur ….”
Den gamle läraren – han drar sig med oss direkt; det är med oss han talar. Några rader längre fram, efter att ha nämnt olika efterbildande (ung. gestaltande, imiterande) konstarter, gör han ett stort svep:

För liksom somliga efterbildar en rad olika ting genom att avporträttera dem med färger och former (somliga med konstskicklighet, andra på rutin) och andra gör samma sak med rösten, så efterbildar man också i alla de nämnda konstarterna med hjälp av rytm, tal och melodi – med de båda sista antingen var för sig eller kombinerade. Enbart melodi och rytm används således av flöjt- och kitharamusiken och av andra med liknande verkan som exempelvis syrinxspelet, medan dansen använder rytm, utan melodi (för genom sina rytmiska rörelser efterbildar också dansare människors karaktärer, känslor och handlingar). En annan konstart efterbildar bara med ord, på prosa eller vers, …  men den konstarten har faktiskt hittills saknat namn.

Begreppet ”litteratur” fanns alltså inte på 300-talet fKr. Man tvingas benämna både Herodotos, Empedokles och Sofokles ”diktare” trots att en var historiker, den andre naturvetare och den tredje dramatiker.

Ur kapitel 4:

Det är rimligt att diktkonsten som helhet har två orsaker till sin uppkomst, båda rotade i människans natur. Dels är det något naturligt för människan att efterbilda ända från barndomen – hon skiljer sig faktiskt från de andra levande varelserna genom att hon är den mest efterbildande, och hon förvärvar sina första kunskaper genom efterbildning. Dels finner alla människor nöje i efterbildningar.
/… /
Då efterbildningen hör till vår natur, liksom även musik och rytm gör det (det är ju uppenbart att versmått är segment av rytmer) så var det i början de personer som hade mest anlag för saken som utvecklade den undan för undan och skapade diktkonsten ur improvisationer.

Så suveränt han skapar en sammanhängande bild av all konst och förankrar den i det ursprungligt mänskliga, i det lilla barnets erfarenhet.

Aristotle_Altemps_Inv8575

Läs Om diktkonsten! Den går att hitta på bibliotek eller antikvariet. Också systematik kan vara underhållande om den är intelligent och stilsäkert framförd. Jag återkommer med Horatius Diktkonsten.

Annonser

1 Comment so far

  1. Pingback: Tre gamla män … (II) | Stänk och flikar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s