– nu blommar körsbär, plommon, lönn, slån, maskros och sommargyllen, näktergalar sjunger som tosingar. Allt är grönt i de mest förunderliga nyanser – men björkarna i Blekinge har redan fått sin mättade djupgröna högsommarfärg och blommen börjar snöa ner i gräset – snart är det över ….

Läser Yeats’ ”Till Bysans” ur ”Tornet” (Brombergs, med förord och redaktör Horace Engdahl). Den lilla fördelen med en bristfällig bildning är att så mycket fantastisk läsning återstår att upptäcka!

Till Bysans

I

Inget land för gamla män. De unga –
se dem i varandras famn och hör
fåglar i träden, döende släkten, sjunga
se laxforsar, se makrillfyllda hav –
fisk, kött, fågel prisar sommaren lång
vad än det är som avlas, föds och dör.
Snärjd av ljuv musik har ingen känt
en aldrig åldrad tankes monument.

II

En åldrad man är ett eländigt ting
en uppsatt sliten rock, om ej själen ger akt,
klappar händer, sjunger, sjunger högre varje gång
den finner en reva i sin dödliga dräkt,
och ingen annan skola finns för sång
än studier i monumentet över dess prakt –
därför har jag seglat över hav
och landstigit i Bysans heliga stad.

…

Inget land för gamla män – är inte det en filmtitel? Jo, inget är nytt under solen. No Country for Old Men, som uppenbarligen har lånat titel av Yeats, är en mycket våldsam film av bröderna Coen.

Ett drastiskt stilbrott mot den ljuva försommaren kan tyckas – men näktergalssången handlar inte bara om livslust utan också om konkurrens och revirstrid.