Tyst är lunden, och sjön, som kysst
strandens somnade ros, är tyst.
Aftonskimret, som milt besken
tempelkullen, har bleknat ren
stilla, drömmande stilla.

Tysta stjärnor ur havet gå,
stilla palmernas kronor stå,
sen därunder i myrtenskog
vinden suckade nyss och dog
stilla, drömmande stilla.

Tyst najad har på mossig bädd
sjunkit ned vid sin urnas brädd,
sövd av sorlande källans sus:
barmen häves i månens ljus
stilla, drömmande stilla,

medan hon ser i ljuvlig dröm
stelnad, kristallren, tidens ström
och all världen från ve och harm
somnad in på Allfaders arm
stilla, drömmande stilla.

I dikten I Natten har Viktor Rydberg skildrat det fulländade ögonblicket — då tiden hejdas och världen håller andan. En fin nyårsdikt, så lågmäld i jämförelse med Tennysons och Tegners mer pompöst storslagna ödesbesvärjelser. Också olik den dikt av Rydberg som traditionsenligt läses i Sveriges Radio som dagens dikt den 31/12 och som många känner igen:

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt —
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!
Och släkten, där du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?

Början av Kantat vid jubelfestpromotionen i Uppsala 6 september 1877.

Viktor Rydberg är en av våra stora diktare och var en intressant människa. Saxat från Svensk Lyrik:

”Hans sanningsträngtan och hans lågande hat till allt förtryck, allt tvång, varhelst han än mötte det, drevo honom i härnad mot övergrepp och orättvisa. Han var städse en kämpe för humanitet och bildning, för den fria forskningens rätt. Men den eld, som värmde hans ord, brast sällan ut i lågor. Särskilt under senare år var hans stridssätt stilla, och känslan av att skärvor av sanningen, som av en söndersprungen ädelsten, letat sig väg till alla läger, gjorde hans hand mild och varsam. Därför blev hans ord gärna det avgörande, och det för vilket alla böjde sig.”