comments 4

Infångad

Det är inte ofta som jag sträckläser en diktsamling! Men den här har jag svårt att slita mig från – man sjunker in, glider fram från dikt till dikt, bläddrar automatiskt blad efter blad.

Göran Greiders skenbart så enkla texter har ett märkligt sug. Han skriver om sin vardag i Stockholmsförort och i Dalarna, en trygg tillvaro som rymmer många ögonblick av lycka. Men så rätt vad det är upptäcker man sig stå längst ut på kanten av ett stup, man hisnar inför djupet och utblicken. Här finns dikter som uttrycker förtvivlan och vrede. Göran Greider ser samhället och världen. Han låter oss inte slippa undan.

Han börjar prata när vi stannar på min adress
— om den där mannen som igår
skrek åt honom vid Slussen
fan kan du inte svenska.
Om killen som klev av i Haninge och var förbannad.
Om mannen vid Karlaplan
som plockade ut sina väskor
och inte ville ha taxi längre.

Han har kört taxi i tre månader nu och han sitter
där i höstmörkret och pratar med låg röst.
Han säger: förut tänkte jag inte
på de här sakerna, nu tänker jag hela tiden på det.
Jag tänker på poliserna som inte brydde sig
när jag bad dem göra något.
Jag tänkter på att människor är så här
och jag visste det inte förut.

Boken består av tre långa diktsviter. Mycket korta, aforistiska iakttagelser omväxlas med längre berättande dikter. Bilder av vardagsstöket, dottern, katten,  växlar med nyhetsrubriker. Världen tränger sig på, tränger in i springorna, kryper fram ur hörnen. Ibland har dikterna karaktär av dagsvers – många referenser till aktuella händelser —Irakkriget, klimatförändring. Jag måste leta i minnet för att förstå vad han skriver om. Men det är nog nyttigt att tvingas komma ihåg.

Någon gång målar han så vidunderligt vackert:

Trodde att jag färdades i ljuset.
Men det var bara pendeltåget
som nådde utkanterna
och snuddade vid låga himlar.
Latinamerikanska städare sov,
kvinna och man lutade mot varandra
i en slumrande muralmålning
på hemväg från ett innerstadsskift.
En ryss tog fram sitt dragspel
och en ryska sjöng i vagnen,
sedan gick kvinnan runt
med en skramlande pappersmugg
och jag la en femkrona där.
Himlarna sänktes sakta ner ur
väldiga förortsskymningar,
station för station
längs ändlösa fresker av klotter.

Jag bläddrar hit och dit – fortfarande har jag några sidor kvar att läsa. Ska suga litet på dem. Men det här är en bok som aldrig tar slut, tror jag.

Göran_Greider_Foto_Lotta_Törnroth

Annonser

4 Comments

    • Alla diktsamlingar fungerar det inte med, men denna är skriven som tre sviter som hänger ihop. Det ger en annan förståelse att läsa så koncentrerat.
      Jag läste en gång Petrarcas Canzoniere på samma sätt och det gav en säregen upplevelse av hans förtvivlan. Varje enskild sonett för sig ger inte samma intryck.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s