I söndags morse var världen utanför plötsligt yrande dunvit ekens mörka stammar skärpta bistert luft som biter kinderna. In till stan jag tänkte mig skyltsöndag julmarknad kanske. Jo alla butiker var öppna några människor som drev kring i allt det rykande vita men just inte mer ganska tomt. Åt middag, dålig mat, gick och handlade. Med två matkassar och ett litet ryggskott i korsryggen gick jag mot bussen.

Det har mörknat plötsligt tänds alla ljusen, alla stjärnor hjärtan kransar en liten smula magiskt i alla fall. Väntar allt kallare på hållplatsen – då kommer alla människor jag vet inte var alla varit – men i alla fall, många små hungriga trötta barn. Åttans buss fylls av snoriga ylande gnällande ungar tåliga föräldrar sturiga tonåringar snösörja blöta vantar. Det är mycket störande och jag känner mig rätt glad. Om jag var poet skulle jag skriva en dikt om just den bussturen hem.

PS. läser ”Och dagarna är som små sekler” av G Greider. Han skulle ha kunnat skriva en dikt om 1a advent i Karlskrona och fått det att verka betydelsefullt.

(Inte mina bilder men  Joakim K E Johansson har fångat stämningen.)