comment 0

Väverskor

Den första väverskan:

Vävstolen ställde hon upp och vävde i ovangemaket
fint och vidunderligt långt, men talte så till oss alla:
‘Ädlingar unga, som gilja till mig, sen Odysseus gått under,
styr er längtan att få mig till brud, tills väven är färdig,
så att den sköna spånaden ej må ha börjats förgäves.’ /…/
Därpå hon vävde om dagarna jämt på den väldiga väven,
men under nätternas lopp rev hon upp den vid skenet av facklor.

Penelope vävde för att rädda sig undan att bli tvångsgift och bortförd; hon vävde för sitt liv, för sin man och sin son. En av friarna berättar om Penelopes listiga trick för att fördröja det till synes oundvikliga; ur Odysséen i Erland Lagerlöfs översättning, andra sången.

Under sekler har skicklighet vid slända och vävstol varit själva kännetecknet på dygdig kvinnlighet. Att tillverka kläder har varit en krävande och otroligt tidsödande verksamhet, hela vintern igenom till långt in på nätterna har vävstolar slamrat och spinnrockar surrat i alla bondehem. Det var ett livuppehållande hantverk i Europas kalla klimat.

Jo det ska jag tala om för dig. Jag ska göra en vit vadmalsväv, ett riktigt högfärdstyg, och låta sömma rock och väst och byxbracka av det. Det ska han hava till välkommen när han kommer. Den här flickan, min ålders tröst och stav, hon ska bära in lammen åt mig. Så fort dem komma hem med fårhopen från skogen och värsta skyggheten tuktats ihop, ska hon få bära in dem, de vita, och hon ska hjälpa mig hålla dem medan jag klipper. Skrubba och karda och spinna och tvinna det får hon göra – under mitt överinseende. Jag betror ingen annan.

Hon slickade på långfingrat och tummen och gned dem mot varandra med en tänkt ulltråd emellan. Han såg på Anna-Stava, hennes långa händer och om hon slicka tråden när hon tvinnade den – en tråd som hon sedan vävde in i ett plagg åt honom – han blev matt vid tanken på hur hennes spott skulle bränna honom i ett sådant tyg.

‘a Catrina-mor berättar för Didrik om hur hans älskade Anna-Stava från Månliden ska tillverka fästmanskläderna. Sara Lidman har skrivit sagan om en av litteraturens stora kärlekspar i sin Järnbanesvit. Citatet är från andra delen, Vredens barn.

Gammelfarmors särk, farmors handdukar, mormors paradhandduk, som jag skrev om i förra inlägget, är de sista minnena jag har från den här långa traditionen av kvinnligt arbete. Minnen av mödrar.

Det avtryck hon lämnat i stolen:
en röd skugga
som lutar sin tinning mot handen –
fast hon för längesen gått.

En stämning som tonar ut sin tystnad ur rummet –
tills hon slutligen, i sin kvardröjande form,
har gått – och stolen är tom.

Gösta Friberg 

Mors spår

hon går på vägen och sjunger
hon går på vägen och sjunger
hon går på vägen och sjunger

grässträngen

Hon vänder sig om
och slår ut
mitt i vintern

mitt i vintern slår hon ut
snökristallansikte
hon vänder sig bort från mig ett tag för alltid

Katarina Frostensson

Dikter ur Den nyaste ordmusiken, En bok för alla.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s