Jag röjer bland gamla grejor. Och suckar – vad ska man ta sig till med:

8 st handvävda hellinnehandukar, namnade ”ES”; anonym väverska och brodös. (kanske min namne – jag hittade dem på loppis och kunde inte motstå dem),

6 st handvävda hellinnehandukar, namnade ”KS”; det är farmor som har vävt och broderat,
3 st stora dukar i linnedamast med tillhörande servetter (jag skulle nog kanske klara av sälja dessa),
2 st broderade paradhanddukar, en i blått från farmor en i rött från mormor (mycket svårt att slänga och de har knappt något värde utanför familjen),
många små knypplade dukar från Vadstena – kommer från mormors gömmor,
ett vepa med blekingebroderi som mamma broderat till mig,
och den vackraste dyrgripen:

Särken är broderad och namnad av Ingeborg Armfeldt, min farmors mor och en enastående skicklig brodös. Hela axelpartiet är handbroderat. Man ser de små stygnen och knutarna i förstoring:

Den är litet fläckig, luktar svagt av svett och spetsen har släppt i ryggen. Jag törs inte tvätta den; den kanske rämnar. Jag har också några fint broderade kaffedukar efter Ingeborg.

Jag kan inte låta bli att tänka på vilka drömmar som kanske finns insydda i de här stygnen. Något berättar de ju men vad, vilka tankar svävade runt fotogenlampan eller vävstolen? Nu passar de inte riktigt in längre i min tillvaro i liten modern etta. Jag packar väl ner allt igen i en låda på vinden.

Utan att lyckas har jag försökt hitta någon dikt om det här vardagshantverket som flera generationer av kvinnor före oss har ägnat så mycket möda. Har någon ett tips? Det finns säkert.