I den läroplan vi följde i 60-talets gymnasier ingick som nästan obligatorisk läsning Jack Kerouacs On the road. Rekommenderad av alla litteraturlärare. Jag undrar om någon av mina klasskamrater verkligen läste mer än de utdrag som fanns i skolantologierna, den är ganska svår — men många låtsades ha läst den (Jag försökte men kom inte så långt.) Alla romantiserade den; boken var mytisk. Det här var innan 70-talets kvinnorörelse började avslöja grabbmyterna. Pojkarnas puberala, frustrerade fantasier hade fritt spelrum. En skildring av ohämmad manlig lustutlevelse gick hem. För oss tjejer var sex en balansgång mellan, å ena sidan, skräcken för att bli skandaliserad som lättfotad och bli med barn och å den andra, rädslan för att hamna utanför, utan kärlek, stämplad som torrboll. (OK – jag överdriver en liten smula!)

Litteraturen var i ännu större utsträckning än idag skildringar av det maskulina universum, av och om män. Från Odysséen, till Don Quixote till De tre musketörerna, till Zolas Nana, till Strindberg, Hemingway, James Joyce, Kurt Vonnegut till … man var så van vid det att man inte tänkte på det. När så småningom Erica Jong (Rädd att flyga), Susanne Brögger (Fräls oss från kärleken) och Birgitta Stenberg (Kärlek i Europa)  lanserade samma frihetsidé men med kvinnlig utgångspunkt började man äntligen förstå hur massiv den manliga dominansen varit.

On the road är en grabbfantasi, tjejerna är statister, naturligtvis är det så, det hade inte kunnat vara på något annat sätt. Den bygger på en förförisk idé: Frihet finns därute, friheten från ansvar och livsfientliga inskränkningar. Friheten att uppleva, älska, leva ut all lust och längtan utan att behöva ta konsekvenserna. Att det är en omöjlig dröm gör inte boken till en dålig bok – den hade en enorm betydelse för hela den våg av ungdomsrörelser som växte fram några decennier senare. Och hade begreppet Road Movie överhuvudtaget funnits utan Kerouac?

Nu går Walter Salles filmatisering av boken på biograferna. Den har blivit sågad längs marken av alla. Förvånande. Jag såg den och tyckte om den för den fantastiska musiken, fotot, tidsskildringen. Jag blev berörd av Salles skildring av mytens baksida. Den darrande, svettdrypande abstinensångesten som kommer som ett brev på posten efter orgierna och den absoluta egoism som drogmissbruk leder till är övertygande skildrat. Kirsten Dunst gör också ett fint porträtt på litet utrymme som desperat, många gånger sviken småbarnsmamma. Däremot är berättelsens andra kvinnliga huvudroll helt obegriplig. Mary Lou flyter med så oföränderligt fräsch, oberörd och förlåtande trots all sprit och röka, hon ställer alltid upp, osannolikt ljuv.

Jag tycker inte att Salles romantiserar, tvärt om. Men de som inte gillar filmen för att de upptäcker att Kerouacs hjältar inte var så förtjusande och att frihetsdrömmen i On the road måste haverera blir såklart besvikna. Likaså de som tror att Walter Salles skulle ha kunnat ge mer än marginella roller till kvinnor — han kan ju inte skriva om boken.

Recensioner HÄR.

Här läser Jack Kerouac själv sista sidan ur On the Road:

Man kanske äntligen skulle försöka läsa hela boken!?
En annan variant av samma myt, heltigenom njutbar: