Bo Setterlinds diktning har jag aldrig brytt mig om. Den där slängkappan och slokhatten var avskräckande – mera fåfänga är poesi, har jag tänkt. Men i det lilla antikvariatet i Vadstena hittade jag den här. Jag är svag för vackra omslag …

… och på insidan av pärmen finns en dedikation av författaren! Litet kul! Dessutom är boken jämnårig med mig. Alltså har Setterlind fått en chans.

Bland allt det litet för vackra hittar jag den här:

Tystnaden

Ingen har mött tystnaden
som den vilar i en sjö om aftonen
vi har känt på glasblå ytan
sval den bär sin vattenkula i sin hand

Ingen har sett tystnaden
som den lyser djup i våra ögon
vita svanmoln i en spegel
glider in mot land.

Kunde vara vid Vättern en klar och sval sensommarkväll.