comment 0

Jenny av Sigrid Undset

Det här är min första bok som svar på Lyrans sommarutmaning. Det har tagit litet tid för jag har haft svårt att hitta en infallsvinkel på Undsets mångbottnade skildring av en ung kvinnlig konstnär för hundra år sedan. Det är en komplex roman och den är mycket intressant, engagerande och fortfarande aktuell. Sigrid Undset kunde konsten att få en berättelse att lyfta från det tidsbundna skeendet. Inte för inte var hon Nobelpristagare.

Huvudperson är Jenny Winge men till att börja med är hon inte romanens jag. Romanen har tre stora avsnitt, vart och ett har en man i centrum. I bokens början är hon är själv  ganska anonym men hon ringas in i allt snävare cirklar av männens berättelser som, naturligtvis, utgår från dem själva, deras behov och perspektiv. Männen definierar ju världen,  också den värld som kvinnor lever i. Först så småningom lär vi känna Jenny. Vi kommer henne närmare samtidigt som romanens centrala tema blir allt tydligare. Boken är en idéroman – människorna diskuterar och reflekterar hela tiden. Jag tyckte först att det var litet träigt, men allteftersom man lär känna personerna, får boken liv.

I romanens början är hon i Rom. Det är en ljus skildring av ett gäng konstnärer, manliga och kvinnliga som umgås, målar, festar och studerar konst. Förhållandet mellan kvinnor och män är mycket fritt, man pratar om det mesta, också om sex (Fast S U tonar ner och förklär det temat; man fick inte skriva om vad som helst på 1910-talet). Gränsen mellan prat, kanske en förstulen kyss, och att verkligen göra ”det” får man dock inte passera. Det var så riskfyllt, en kvinna kunde bli totalt skandaliserad och utfrusen. Att slå igenom som konstnär var uteslutet om något sådant kom ut. Men under ytan flammar passionen.

Jenny träffar den unge studenten Helge; för honom är hon hans blivande hustru, hon som ska rädda honom från ett skevt och symbiotiskt förhållande till hans mor. Hon blir efter lång tvekan förälskad, de förlovar sig men efter det första ruset upptäcker hon att hon inte kan älska honom. Eftersom hon inte kan och inte vill leva om hon inte kan vara absolut sann mot sig själv och andra bryter hon förlovningen.

I andra delen är hon tillbaka i Oslo. Hon dras in i ett erotiskt förhållande med Helges far Gram. Han är snäll och tröstande mot henne, hon är hans räddning undan ett förkvävande äktenskap. Hon förstår så småningom att hon måste bryta det förhållande också. Hon blir gravid och inser att hon måste ta ansvar för barnet själv. Att ta emot Grams erbjudande om att göra henne till en ”ärbar kvinna”, genom att gifta sig med henne, kan hon inte acceptera. Hon skulle förlora sig själv. Stolt tänker hon att hon ska kunna skapa ett liv för sig själv och barnet på egen hand och att hon ska kunna leva på sin konst.

Så i sista delen kommer vännen Gunnar till undsättning. Han är en god man, förstår henne och hjälper henne. På 1910-talet måste ett illegitimt barn födas i smyg. Det är en skam och skammen skulle smitta av sig på dem som står henne nära. Hon flyttar till en by i Nordtyskland. I isolering föder hon en pojke. Här kommer vi äntligen Jenny nära, så nära man kan komma en romangestalt. Skildringen av förhållandet mellan mor och barn är bland det starkaste jag har läst.

För Jenny är motsättningen olöslig mellan den passionerade kärleken och livet som hel och självständig människa i samhället. Hon kan inte bådadera eftersom hon inte kan kompromissa med sitt absoluta sanningskrav. Det borgerliga livet kräver anpassning och kompromiss. Jenny vill leva livets alla sidor men trots hennes integritet och styrka blir hon ett offer.

Om man vill läsa romanen utan att veta slutet i förväg ska man inte lästa Ebba Witt-Brattströms förord eller, för den delen, något annat som skrivits om Jenny. — Men läs det efteråt. Mer läsning om Sigrid Undset och Jenny:

Världen växer – jaget expanderar, artikel av Inger-Lise Hjordt-Vetlesen i Nordisk Kvinnolitteraturhistoria.

I lidandet ljus, artikel av Astrid Sæther och Anne Birgitte Rønning  i Nordisk Kvinnolitteraturhistoria. http://nordicwomensliterature.net/sv/article/i-lidandets_ljus

Bilder från Göteborgs Konstmuséum. Vera Nilssons spanska flicka är ungefär från Jennys tid. Munch-teckningarna är något äldre, från 1890-talet. (Man får fota på muséet om man inte använder blixt)
Vinjettbild på huvudsidan klippt från bokomslaget.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s