Jag kunde inte motstå den där den stod på bibliotekshyllan, vilken Austenälskare skulle kunna det: Death comes to Pemberly av P D James (Faber and Faber, 2011). Kombinationen av Englands bästa romansnickrare modell dazumal och den fortfarande regerande deckardrottningen väcker förväntan. Den öppnar med en tydlig Austenblinkning:

It was generally expected by the female residents of Meryton that Mr and Mrs Bennet of Longbourne had been fortunate in the disposal in marriage of four of their five daughters.

Efter några preludier kommer vi snart in i det dramatiska händelseförloppet:

Det är kvällen före den årliga höstbalen på Pemberly. Elisabeth och Fitzwilliam Darcy intar en familjemiddag tillsammans med the Bingleys, Elisabeth syster Jane och hennes man, lillasyster Georgiana Darcy och ett par vänner. Det är en mörk och stormig kväll, plötsligt hörs ljudet av galopperande hästar och från den vilda skogen, in på gårdsplanen framför Pemberly rullar en vagn i full karriär. Mrs. Wickham, alias Lydia, Elisabeths yngre syster vacklar ut ur vagnen. Hon skriker, är i chock. Man förstår att kvarlämnade i skogen befinner sig hennes make, den beryktade och överallt ovälkomne Mr. Wickham och hans vän Denny. Mr. Darcy och de andra männen i sällskapet ger sig ut i natten för att leta. De hittar så småningom Mr. Wickham vid Dennys lik, höggradigt berusad och högljutt klagande.

Det är inte svårt att föreställa sig att P D James av den här idéen har knåpat ihop en fyndig intrig, inte så lätt att genomskåda. Man får en gedigen och detaljerad lektion i hur det brittiska rättsväsendet fungerade 1803 då det hela utspelar sig, fram till rättegången på Old Bailey i slutet av boken. Det bjuds också på en bred och färgrik bild av livet på ett stort herresäte, både ”upstairs” och ”downstairs”. P D James bok innehåller långa beskrivningar av miljöer, konventioner och institutioner. Jane Austen behövde inte det, hennes samtida läsare kände ju till det mesta, det var deras värld. Det är naturligtvis inte rättvist att jämföra med föregångaren men ändå – det är något som saknas för att man ska få den rätta Austen-känslan: Dialogen, det kvicka pratet som bubblar fram över sidorna i Austens böcker. Pride and prejudice är som en munter dansvisa jämfört med P D James’ bok som stolpar fram i marschtakt. Jane Austen skriver själv om sin roman i ett brev:

The work is rather too light and bright and sparkling – it wants to be stretched out with… solemn specious nonsense… that would form a contrast and bring the reader with increased delight to the playfulness and Epigrammation of the general style.

Hos P D James har kvinnorna hamnat i bakgrunden; Elisabeth är  uppslukad av plikter, hon framstår inte längre som den intelligenta och frimodiga kvinna hon var som ogift och stackars Lydia försvinner ut i kullisserna nästan omedelbart efter sin dramatiska entré. Jane och Georgiana får vi knappast träffa alls. Det är, och måste nästan bli det, en historia om männens värld, vi har flyttat ut ur kvinnosfärens förmak och sängkammare till det offentliga med polismyndighet, fängelser och rättegångar. Jag tycker att det blir litet tråkigt.

Trots allt är det ändå en P D James-deckare, kanske hennes sista, hon är 90 fyllda, och en bra deckare om man gillar historiska miljöer. Det är intressant att läsa vad hon själv tycker om Jane Austens författarskap, läs hennes artikel i The Telegraph!

Några recensioner: The Independent, Washington Post, New York Times