comment 0

Poesi och vetenskap

Visst hade jag kunnat skriva poesi om fysikens värld. Det hade jag gjort tio år tidigare, fast en vänlig fysiker påpekade för mig jag uttryckt mig litet felaktigt, för forskare ser ogärna att glasklara resonemang färgas. Och nu ville jag att poesin skulle tas på allvar. Jag ville visa att den är ett perspektiv som genomsyrar inte dekorerar, att den är ett sorts jäst, inte glasyr. Hellre än att servera en dikt till kaffet ville jag ge ett sätt att tänka och se.

Nina Burton om sitt uppdrag som gästpoet vid KTH 1997. Ur Det splittrade alfabetet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s