Visst hade jag kunnat skriva poesi om fysikens värld. Det hade jag gjort tio år tidigare, fast en vänlig fysiker påpekade för mig jag uttryckt mig litet felaktigt, för forskare ser ogärna att glasklara resonemang färgas. Och nu ville jag att poesin skulle tas på allvar. Jag ville visa att den är ett perspektiv som genomsyrar inte dekorerar, att den är ett sorts jäst, inte glasyr. Hellre än att servera en dikt till kaffet ville jag ge ett sätt att tänka och se.

Nina Burton om sitt uppdrag som gästpoet vid KTH 1997. Ur Det splittrade alfabetet.