Stagnelius , Goethe och Shelley åker in i bokhyllan och tillbaka till biblioteket igen. Under hela våren har jag läst romantisk poesi och texter om romantiken. Det har varit intressant, svårt, förbryllande men också ibland en stor njutning. Jag har lärt mig tycka om dem litet mer, romantikerna. — John Keats! Tänk att ha levt så länge och inte ha hittat hans dikter förrän nu! Stagnelius däremot står jag nästan lika främmande inför som tidigare. Jag ”förstår” honom kanske litet bättre i någon litteraturvetenskaplig mening, men jag förstår fortfarande inte.

Det var en fascinerande tid, det sena 1700-talet och början av 1800-talet, industrialisering, urbanisering, den framväxande medelklassens tid. Det nya borgerskapet var romantikernas läsare. De behövde en litteratur som opponerade mot det gamla enväldets gränser och slog sönder stela aristokratiska former. Romantikerna var radikala, några var revolutionära. De spelade en viktig roll i den liberala frihetsrörelsen. Ett nyckelord för epoken var: Jag! Man krävde plats för subjektet, ville befria själen från yttre tvång. Också en dikt som handlar om näktergalens sång eller kärlekens väsen bar på detta sprängstoff genom att den hävdade vars och ens rätt att efter egen vilja och förmåga känna, se, uppleva — leva.

Jag har skrivit om Goethe, Stagnelius, Julia Nyberg, Charlotte Smith, Keats och Mary Shelley. Vi har lyssnat på musik av Schubert, paret Schumann och Brahms. Men det har bara varit ett kort besök i romantikens värld. Flera av de stora har jag knappast ens nämnt: Schiller, Hölderlin, Byron, Coleridge, Blake, Almqvist, Tegner, Geijer …. Det finns stor diktning att återkomma till.

För er som vill fördjupa sig har jag hittat en TV-serie från BBC, ”The Romantics” av Peter Ackroyd. En storsatsning om de brittiska romantikerna. Programmen presenterar hela kontexten, tiden, händelserna, idéerna.
De finns på You Tube:

The Romantics, Liberty
The Romantics, Nature
The Romantics, Eternity 

 

Bara en dikt till, en mycket intressant dikt av Lord Byron, Darkness. (Kanske är det litet synd att avsluta i så dyster stämning men det finns en djup optimism i det faktum att dikten faktiskt skrevs och finns kvar. – När livets svåraste sidor förvandlats till litteratur, då har man kommit ut på andra sidan mörkret. Den skrevs under den mörka sommaren 1816 då hela norra halvklotet plågades av sviterna efter den indonesiska vulkanen Tamboras förödande utbrott året innan. Molnet av aska och svavelsyra sänkte temperaturen, det blev mörkt och kallt, hungersnöd — och ingen i Europa förstod varför.

Följ med i texten här.

Nej, det går inte an att sluta så – det får bli en entusiastisk strof till ur Det eviga av Esaias Tegner från 1810. Den dikten skulle kunna vara en programförklaring för romantiken.

Tack för den!