Han var så ung, John Keats, och han dog så ung. Den bild av honom som historien har bevarat är sinnebilden av den romantiske poeten: vacker, känslig, kärleksfull, tragisk.

Man måste älska hans dikter, de är fjärilslätta, okonstlade – oskuldsfull skönhet.

The day is gone, and all its sweets are gone!
Sweet voice, sweet lips, soft hand, and softer breast,
Warm breath, light whisper, tender semitone,
Bright eyes, accomplished shape, and lang’rous waist!
Faded the flower and all its budded charms,
Faded the sight of beauty from my eyes,
Faded the shape of beauty from my arms,
Faded the voice, warmth, whiteness, paradise –
Vanished unseasonably at shut of eve,
When the dusk holiday -or holinight
Of fragrant-curtained love begins to weave
The woof of darkness thick, for hid delight;
But, as I’ve read love’s missal through today,
He’ll let me sleep, seeing I fast and pray.

En dag har gått, dess skönhet är nu släckt!
Din röst, din mun, din hand, ditt mjuka bröst,
En viskning kvävd, din varma andedräkt,
Din blick, din midja, allt som var min tröst!
Blek är nu blomman, blek dess knoppars charm,
Blek är den skönhet mina ögon såg,
blek den gestalt som vilar på min arm,
Så vit, så varm, ett paradis där låg
En stund intill mig, så var allt förbi
När en grå helgdag – eller helig natt –
Väver all kärlek till ett draperi
Av mörker över det förflutnas skratt
Min bön till kärleksguden är nu slut,
Han såg min ånger, lät mig sova ut.

Den korta levnadshistorien:

Han föddes i London 1795. Fadern, som arbetade på ett droskstall och värdshus, dog när han var 8 år. John och hans syskon bodde sedan hos mormodern.
Han gick i en liberal, progressiv skola hos den vänlige rektorn John Clarke som väckte hans lust till böcker. Under skolåren var han annars mer intresserad av boxning än av böcker.
Modern dog i tuberkulos när han var 14. Han vårdade henne innan hon dog.
Efter skolan gick han i lära hos en fältskär och apotekare. Han studerade sedan från 19 år Guy’s Hospital och arbetade också där som fältskärsassistent.

1817, i mars, gavs den första diktsamlingen ut – då var han alltså 19 år. Fick ingen eller dålig kritik. han var för okonventionell, ansågs lättviktig, hade ingen fin utbildning.
1818 under sommaren reste han i Lake Distrikt. 1a december samma år dog hans älskade bror Tom, som han vårdat kärleksfullt, av tuberkulos.
Vintern och våren 1819 var hans mest produktiva tid. Han bodde då hos sin vän Charles Brown i Wentworth House. Där träffade han Fanny Brawne, hon bodde i grannlägenheten,  och blev djupt förälskad. Det var ömsesidig kärlek men omöjlig – John var så fattig, han hade inte råd att försörja en hustru. De måste smyga och förlovade sig i hemlighet.

1820, i februari, insjuknade John i tuberkulos – han hade rest på taket av en diligens i det kalla vinterregnet, det var billigare så. Hans vänner blev bedrövade, han hade många goda vänner. Hösten samma år skickade de honom till Italien för insamlade pengar, på läkares inrådan. Det milda klimatet skulle göra honom gott tänkte man.
23 februari 1821 dog han i Rom, stillsamt, i en väns armar. Han blev 25 år. Fanny fick vara med honom bara 1 1/2 år – hon bar sorg efter honom under 6 år och under hela sitt liv vårdade hon hans minne. Det gick 12 år innan hon gifte sig.

Ett orättvist öde för en ung man så full av kärlek och poesi! Han var publicerad poet under bara 4 år men under den tiden skrev han bland den skönaste dikt som någonsin skrivits. Han blev ju aldrig stort mer än en pojke men fick bära så många sorger och lidanden. – Ännu mer tragiskt framstår det, när man läser att han faktiskt borde ha fått ut ett arv efter morfar och mor när han fyllde 21, på ca £340 000 i dagens penningvärde; pengar som hade kunnat förändra hans liv svindlades bort av någon förvaltare.

Bright star, would I were stedfast as thou art–
Not in lone splendour hung aloft the night
And watching, with eternal lids apart,
Like nature’s patient, sleepless Eremite,
The moving waters at their priestlike task
Of pure ablution round earth’s human shores,
Or gazing on the new soft-fallen mask
Of snow upon the mountains and the moors–
No–yet still stedfast, still unchangeable,
Pillow’d upon my fair love’s ripening breast,
To feel for ever its soft fall and swell,
Awake for ever in a sweet unrest,
Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever–or else swoon to death.

O stjärna klar! Jag önskar att jag var
Som du , så trygg – men längtar inte dit
Till nattens vidder som du överfar
I ensamhet, en sömnlös eremit,
Som ser hur heligt vatten stranden sköljer
Och renar ifrån synder männskovärlden,
Som ser en  mask av bländvit snö som döljer
För ögat hedar, bergsmassiv och gärden.
Nej –  sömnlös som du är, jag nöjer mig
Med vilan vid min älsklings ljuva bröst,
Vars sköna kullar mjuka höjer sig.
Där vill min oro finna ljuvlig tröst
I närheten av hennes andetag
För evigt – eller dö med dem en dag.