comment 0

På världspoesidagen: dikt att leva för

Ko Un tycker jag personligen borde få ett nobelpris. Jag tänkte när Tranströmer fick priset förra året att de borde ha delat det mellan Ko Un, Adonis och Tranströmer. Så hade man fångat in hela världen! … nästan i alla fall.

Tiotusen fotspår och andra dikter innehåller utdrag från hans enorma projekt att skriva om fyratusen koreaners liv, Maninbo. Han planerade det i fängelse:

Cellen hade inget fönster, inte ens en liten springa där ljuset kunde sippra in. Min enda ljuskälla var en svag glödlampa som sällan lyste eftersom vakterna ofta stängde av strömmen. Det enda jag kunde göra i min lilla cell på tre kvadratmeter, var att fundera på vad jag skulle göra om jag någonsin kom ut igen. jag visste att jag tillhörde den grupp på fem fångar som med all sannolikhet skulle dömas till döden. Bland de verk som jag planerade då var Maninbo. Jag blev fri först efter två år och några månader.

Maninbo betyder många människor. I efterordet till Tiotusen fotspår finns en intervju med Ko Un, som gjordes 2004. Då omfattade verket tjugofem volymer, han planerade minst fem till. (!) Diktverket har kallats en ”väggmålning av folket”.

Dikterna är skenbart enkla, realistiska skisser av situationer och folk, ibland som anekdoter, ibland djupt tragiska. Så som livet är. Ofta finns det något där bakom som bara antyds.

Brunnen

Det finns en brunn på gården
mer än tio famnar djup.
i Bun-ryes fina hus
bor hennes mor, skön som en kalebass,
och lilla Bun-rye, en lilja,
Bara de två bor där.
Modern en ung änka,
blysam i varje ord,
svalkar aldrig av sig med vatten
inte ens under midsommarhettan.
När jag hade ärenden dit
fick jag smaka på den tystnad och den bävan
som det blåsvarta vatten innehöll
som Bu-ryes mor
drog upp
ur brunnen, tio famnar djup.
Jag darrade då i hela kroppen.
Mitt hjärta slog hårt.

Morfar

Vår morfar Ch’oi hong-kwan
var så lång att hans höga hatt nådde upp
till takskäggen och snuddade sparvarnas bo.
han skrattade alltid.
Om mormor gav någon något att äta
var han den som först gladde sig.
om mormor någonsin talade i skarp ton till honom
skrattade han och brydde sig mycket litet om
vad hon sade.
En gång när jag var liten, sade han till mig:
”Hör på, om du sopar gården ordentligt
kommer gården att skratta
Om gårdsplanen skrattar,
skrattar staketet,
till och med morgonljuset
som glittrar på staketet
kommer att skratta”

Rödhakarna sjunger intensivt i buskarna på morgnarna och jag hörde en bofink när jag cyklade till jobbet. Allt är som det ska. Våren är här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s