Kanske kommer det, någon gång i framtiden, en tid då kvinnodagen bara är en dag för fest; då vi inte längre behöver kämpa mot sexistiska orättvisor. Fortfarande är vi inte där, ens här hemma, och de flesta av jordens kvinnor är utsatta för ett hårt förtryck. Enligt O har utlyst en bloggstafett i anledning av dagen: ”Skriv om en en eller flera kvinnor som haft betydelse för dig!” Detta är mitt bidrag.
Som 16-17-åring läste jag Eve Curies biografi över hennes mamma, Marie. Jag minns hur gripen jag blev över att hon var så orättvist behandlad av manliga forskare och imponerad över att hon ändå var så tapper. Vilken passion för vetenskapen hon måste ha haft, för att trots alla motgångar kunna hålla fast vid sina idéer, sin väg. Och triumfen – två nobelpris! Mina bästa ämnen i skolan var matematik och fysik – jag älskade matte. Marie blev min hjältinna! (Hon fick senare sällskap av Sofia Kovalevskaja – matematikern.)
Jag arbetar idag inom ett stort, tekniktungt industriföretag – de kvinnor som jobbar i produktionen kan räknas på ena handens fingrar, kanske 2-3% och 2 av ca 12 i ledningsgruppen är kvinnor (gissa vilka, kvalitets- och personal-cheferna naturligtvis!) Varför är det fortfarande så? Ingenting har hänt på den här fronten sedan 70-talet, då varven i Göteborg skapade rubriker genom att ta in ett antal kvinnor till sin svetsarutbildning. Då var jag optimistisk. Föräldraförsäkringen och daghemmen borde ha gett kvinnor samma möjlighet som män att ta sig in på välbetalda skiftarbetsplatser eller göra karriär som tekniker. Så blev det alltså inte. Men visst – något litet har hänt, det förekommer nuförtiden (40 år, 2 generationer senare) att män diskuterar barnsjukdomar och dagisproblem på kafferasten. Det hörde man aldrig då.
Eftersom jag själv är tekniker och hela mitt arbetsliv befunnit mig på en manlig arbetsmarknad, har jag litet erfarenhet av de subtila mekanismer, som sakta men säkert underminerar ens självförtroende och stryper ens ambitioner. Så ”Några ord til min k. Dotter, i fall jag hade någon” blir, anno 2012:
—Försök inte storma de manliga bastionerna om du inte är beredd på att du alltid, alltid måste bevisa att du duger – du kommer aldrig att hitta någon gynnsam våg att surfa på.
—Dessutom måste du få det att se ut som om du inte gör just det – ingen gillar underdogbeteende – du måste komma ihåg att le, i alla lägen!
—Bered dig på ett ganska ensamt liv med få kvinnliga arbetskamrater. Man blir inte kompis med karlarna på lika villkor – Inte så konstigt, kanske, men det är ett pris att betala.
Här är Anna-Marias Lenngrens bitande satir, 225 år gammal:
…En Lärd i stubb (det är et rön)Satirens udd ej undanslipper,och witterheten hos wårt könbör höra blott til wåra nipper.
.Lyd, Betti, lyd bestämmelsen,
sök ej at mannabragder hinna;och kän din wärdighet, min wän,i äran af at wara qwinna.
.Se denna mor i huslig krets,som wet sit sanna kall bewaka,fullt med den ärelust tilfredsat wara wärdig mor och maka..Se ordning, mildhet, treflighet,
med blomster hennes fotspår hölja,och heder, kärlek, tacksamhetdeß lefnad och deß minne följa.…Försigtigt äfwen undanwikal brydsam forskning i gazetten:wårt hushåll är wår republik,wår politik är toiletten..Blif wid din bågsöm, dina band,stick af dit mönster emot rutan,och tro, mit barn, at folk och landmed guds hjelp styras oß förutan..När sig en qwinna nitisk terat Staters styrselsätt ransaka,gud wet, så tycks mig at jag seret skäggbrådd skugga hennes haka..Nej, slika wärf ej stå oß an,lät aldrig dem din håg förwilla;du skal bli gift – då wil din man
med tacksamhet min lärdom gilla..

Pingback: De sista inläggen och en ihopknuten säck | enligt O
Det är en lång väg kvar tyvärr, men fin historia om ljusstakarna!
GillaGilla
Som fysiker så var det mycket igenkänning här. Dock jobbar jag numera med kvinnor eftersom jag inte jobbar som fysiker längre. När jag var ensam kvinna på mina tidigare arbetsplatser så tyckte jag det på sätt och vis var befriande. Det var inte så många underförstådda saker man måste tyda…
GillaGilla
Män och kvinnor kan nog vara lika fina eller lika svåra att ha som arbetskamrater – det jag menade var mera möjligheten att få vänner via arbetet. Det är inte så självklart att fråga en manlig kollega om han vill hänga med på bio eller ta en ”after work”-pilsner för att inte tala om att följa med på en resa till London. Som vänner, märk väl. Det fungerar sällan så bra.
GillaGilla