comment 0

Längtan och tvivel

Följ med på en vandring genom ett sällsamt landskap! Vid första kontakten verkar det välbekant – inte olikt en Blekingsk löväng: Här sjunger lärkan och blommar vildrosor, fjärilar fladdrar, i skyn seglar en örn. Himlen skiftar från gryningens blida pasteller till en dramatiskt eldig aftonhimmel och dör i grå skymning. En poetisk trakt, uppdiktad av Erik Johan Stagnelius för nästan 200 år sedan, skildrat i den långa dikten Kärleken, en metafysisk lärodikt.

När vi lyckats ta oss in en bit i snåren av ovana ord, knöliga metaforer och trasslig ordföljd blir upplevelsen mer motsägelsefull och overklig. Det är svårt att hitta en stig som leder någon vart, man blir bländad av strömmen av sköna ord, ser bara ett flimmer av färger. – Och bakom träden skymtar främmande varelser, gudar, nymfer, vid en källa en skön yngling försjunken i sin egen spegelbild … eller är det bara synvillor?

Här behövs karta och kompass! – Jag har hittat utmärkt vägledning i Stagnelius Kärleken av Horace Engdal. (Nya Doxa, 1996). Hela dikten finns också återgiven här.

Kärlekenär inte en ”kärleksdikt” så som vi vanligen uppfattar det. Den uttrycker inte kärlek, den studerar kärleken i dess olika skepnader. Kärleken som förädlar och förgör, förklarar och förvillar, bedårar och bedrar. Kärleken som det högsta goda och det lägsta onda.

Början är ljus – vi ser naturen i all dess skönhet, upplever hur vår mänskliga fantasi förmår ge själ åt allt vi ser:

Ljuset vitt kring alltets kretsar råder.
Av dess kärlek svallar varje åder,
glöder varje nerv i jordens kropp.
Dalens rosor det ur knoppens tvingar,
ger åt örnen och åt fjäriln vingar.
Skiftande i tusen former livet
blomstrar för dess vink ur nattens opp.

…..

Mänskoanden ur sin mikrokosmus
Ger förklarad varje bild igen

(strof 1 och 4)

Rosorna myser av glädje, violerna gömmer sig av blygsel, mot himlen avtecknar sig Endymions flicka, dvs månen, Ceres, växtlighetens gudinna, flätar sitt hår och

Sefirs kyss från himmelsk barm förfriskar,
milt från eken skogens dryas viskar
och i böljan klagar en najad.
Syrinx sakta hörs i vassen snyfta,
nymfen ropar dovt i bergets klyfta
och mot källan hennes älskling lutar
trånande sin vita kronas blad.

(strof 7)

Vi människor är de enda skapade varelser som förmår ana något av vårt himmelska ursprung. I den verkliga världen, där vi lever, kan vi bara uppleva ett återsken av det himmelskt perfekta och måste ständigt lida av förlusten, ständigt längta. Stagnelius lånar, här som så ofta i sina dikter, Platons lära om idévärlden. I naturens skönhet, i konsten, i kärleken kan något av sällheten i vårt ur-hem anas. Skönhetens högsta form är kvinnan.

skönast dock i alltet kvinnan är.

Skapardriften ej dess like danar,
ljuvare ej tankens forskning anar,
blomstrar ej i skaldens purpurdröm.
Dagens eld av blåa ögat släckes,
dödens sömn av silverrösten väckes –
högre ljusbild ej av evigheten
målar sig i tidens dunkla ström.

(strof 10-11)

I strof 14 blir Amor direkt tilltalad och dikten är inne i sitt huvudtema. Med den ena undersköna bilden efter den andra prisas Kärleken i de följande 5 stoferna. Urkraften, livgivaren som driver all mänsklig strävan. Den finns mellan mor och barn, i unga mäns vilda passion, bakom alla hjältedåd och i all stor konst.

Vitt som skyn den blåa pällen spänner,
ljuset glimmar och ett väsen känner,
Kärlek, och din blomsterspira rår.
Brinnande du ser från solen neder,
månens char kring jordens klot du leder,
kysser Floras barn ur vintersömnen
och med stjärnor firmamentet sår –

(strof 14)

Sen vrider poeten på perspektivet. Som i en spegel ser vi pötsligt narrbilden: Kärleken låg också bakom Trojanska kriget och Medeas barnamord.

Amors fackla dock ej endast tänder
dygden, snillet – även furiens bränder
hemsk sig nära vid dess silverbrand.
Se en Helena i blodström dränka
Frygiens fält, i flammor Ilion sänka –
se den blanka, avgrundssmidda dolken
tragiskt röka i Medeas hand.

O, vad söker denna allmakts flamma?
Till vad rymder syfta, vadan stamma
dessa vilda, eviga begär?
O, vem är du, Amors ljusa moder?
Steg du opp ur oceanens floder?
Sjönk du ned ur solarnes församling,
himlens tolk i ändlighetens sfär?

(strof 20-21)

Dikten fortsätter sedan att skildra hur kärleken till sist alltid sviker oss. Vi når aldrig fram, får aldrig vår innersta längtan tillfredställd.

Fåfäng strävan! Evigt målet viker,
varje dag din spända väntan sviker,
gäckar med en diktad himlarand.
Fåfängt så mot drömda kärleksfröjder
sväva vi kring dalar och kring höjder –
evigt, evigt vinkar idealet,
aldrig, aldrig räcker det sin hand.

(strof 25)

Så vindlar stroferna fram genom vår fantasilund, det är en lång dikt, 57 strofer. Vi hittar en smal stig som går att följa en bit, den försvinner i gräset och vi får leta efter en annan. Överallt sällsamma och vackra blomster och inspirerande vyer. Stagnelius vrider och vänder på sitt tema, utvecklar det och försöker hitta en utväg ur förtvivlan. Den enda väg han finner, är att ge upp all strävan efter jordisk lycka och sikta mot en bättre tillvaro hinsides. Dikten slutar i tvivel och hopplöshet:

Vill du åter dricka Edens floder,
Glöm den kärlek, som är hatets broder,
Tag ditt forna barndomsliv igen.
Till den höjd, där silfverstjärnan bävar,
På den ban, där korsets fana svävar,
Smyckad av försoningens rubiner,
Hasta så förklarad mot din vän!”

Så hon talte: och med gråt på kinden,
Ur mitt sköte lik en suck af vinden,
Flydde hon och vinkade farväl.
O, var är du himlaburna väsen?
Morgondaggen tindrar ren på gräsen
Och i ethern klingar lärkans jubel:
Ensam klagar min förblödda själ.

(strof 56-57)

Det är ingen lätt dikt att läsa, man måste ha ett öppet sinne. Det är som att vara i främmande land. Man tänkte, skrev och talade inte som vi för 200 år sedan. Allt går inte att förstå men med inlevelseförmåga och tolerans mot det som verkar främmande kan man få en stor läsupplevelse. Man blir fullkomligt dränkt i språklig skönhet! (Fast ibland måste man faktiskt ta ut satsdelar för att förstå.)

Horace Engdals lilla bok Stagnelius Kärleken är inte bara en god hjälp för att leta sig fram i Stagnelius’ verk, den är stimulerande läsning i sig. Man tror faktiskt att man har begripit något när man har tagit sig igenom den. En alldeles utmärkt studentpresent till någon litteraturintresserad ungdom, t. ex.

Enligt Engdal handlar Kärleken om

en människa bländad av illusioner, lämnad ensam i det stora fängelse som heter universum, tvungen att spana efter en glimt av oföränderlig sanning i bilder som oupphörligen förbyts till sin motsats.

Av efterordet framgår att essän ursprungligen var ett föredrag som framfördes växelvis med uppläsning av dikten. Där skulle man ha varit!

En liten film som tolkar en annan av Stagnelius dikter, ”Grymt verklighetens hårda band mig trycka”:

Den antika myten om Amor & Psyke spelar en roll i Stagnelius’ dikt. Här berättas den av Marika Bogren från Nationalmuseum till bilder av Sergels staty.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s