Säg mig, stenar, ett ord, tala, ni stolta fasader!
Gator ge mig en ton! Genius, varför så stum?
Ty besjälat är allt inom dina heliga murar,
eviga Rom, blott för mig tiger staden ännu.
Ack vem ger mig en vink, från vilket fönster ska jag
känna en blick av eld träffa mig som en blixt?
…..
För du må vara en värld, stolta Rom – utan kärlek
vore vår värld ingen värld, vore Rom inte Rom.

1788 var Goethe i Rom. Han var knappt fyrtio år gammal och ansvarstyngd ämbetsman vid hertig Carl Augusts hov i Weimar. Han hade brutit upp från en långvarig olycklig kärlekshistoria, ville leva igen och sökte sig till ljuset och skönheten i den eviga staden. Resan blev en pånyttfödelse och en vändpunkt i hans liv. I ”Romerska Elegier” besjunger han staden, kärleken, lyckan … Kärlekens alla sidor beskrivs så öppenhjärtigt att hans samtid uppfattade dikterna som skandalösa, vilket den store poeten inte brydde sig ett dugg om. Vem var den älskade? Det har naturligtvis spekulerats om detta – det verkar som om hon hette Charlotte Vulpius, den kvinna som skulle komma att dela hans liv till hennes död 28 år senare.

Romerska Elegier finns i en nätt volym från förlaget Symposium, 2000. De är översatta av  Lars Bjurman som också skrivit det fylliga efterordet. Hendrik Nyberg har bidragit med ljuvliga illustrationer. Dikterna är lättillgängliga och lekfulla – om man har svårt att hänga med i alla referenser till den klassiska mytologin kan man ta hjälp av pedagogiska kommentarer. Boken finns faktiskt fortfarande att köpa!

Det är en lycklig man som skriver – elegierna är helt igenom ljusa, sinnliga, älskliga … Den Johan Wolfgang som skymtar i dikterna var en ömsint och levnadsglad älskare. Rom med sina antika minnen och vackra palats är ständigt närvarande bakgrund, olympens alla gudar är åskådare och samtalspartners. Här för Amor själv ordet, Elegi nr XIV:

Amor förblir en skälm, den som litar på honom blir lurad!
”Tro mig för en gångs skull”, sa han idag, helt lömskt.
”Jag menar allvar med dig och din diktning
har du ägnat mitt lov, tacksamt medger jag det.
Ända til Rom har jag därför följt dig /…./

Än mer beundrar du de stora skulptörernas snille,
I vilkas verkstäder jag dagligen har min gång.
De skulpturerna är mitt verk! Du tror att jag skryter?
Tänk bara efter! Du ser: vart ord jag säger är sant.
Ginge du här utan mig, vad vore då dessa gestalter,
var deras färg och glans, var din inspiration? /…/

Minns att antiken var ung när dessa lyckliga levde;
lever du lycklig själv, lever antiken i dig!
Ämnen till sång, om de fattas dig, ska jag ge dig;
och en bevingad stil lär du bara av mig.”

Det är en lång dikt, jag måste klippa. Dikten avslutas med den här ljuvliga morgonscenen:

Dig Aurora jag känt som musernas kyska väninna,
har min odygdige gud nu förfört även dig?
För på hans altare väcker du mig nu som oftast,
som vore ni i förbund, till en ny dag i hans tjänst.
Lockarnas svall mot mitt bröst! och ett älskat huvud
på min domnande arm, slingrad omkring hennes hals
– ack att vakna och finna bevarat av er, tysta timmar,
inseglet på den lust som vaggat oss i sömn!
Tyst hon rör sig i sömnen och makar sig utåt i sängen,
vänder till hälften sig bort, släpper dock inte min hand.
Ty förbundna av kärlek och varaktig åtrå,
omväxling fordrade blott lustens nyckfulla kast.
Ett litet tryck av min hand, så ser jag två himmelsblå ögon
öppnas, långsamt – o nej! Låt mig njuta i fred!
Blunda, ni gör mig yr, förvirrad, berusad, berövar
mig alltför snabbt den fröjd det rena skådandet ger.
Sov, Ariadne så skönt, hur kunde Tesevs då fly?
En enda kyss på dessa läppar och så – nej hon vaknar
och hennes strålande blick håller för evigt dig fast!

På den här mycket vackra hemsidan kan man både läsa och lyssna på Elegierna på tyska. (Dvs – i min Mac vill inte ljudet fungera – men det går säkert i en PC)

Om St Valentin: Ett mycket otydligt helgon – ingen verkar veta vem man firar. Men Chauser skrev 1382 en hyllningsdikt till Richard II och hans fästmö Anne, Parlement of Foules, som är det äldsta litterära omnämnandet av romantisk kärlek i samband med St Valentin. Enligt Wikipedia.

(Bilderna är från min egen Romresa 2010. Också en kärleksresa på sätt och vis – men tyvärr inte med lika lyckosamt resultat som Goethes … )