comment 0

Februarihimmel

Det är inte längre helt mörkt när jag står och väntar på bussen på morgnarna. Himlen är djupt, djupt blå och längst bort över östra fjärden anas gryningen i en blekröd strimma. – Ljuset är tillbaka, på riktigt! Jag vill fira det med dikter om tröst och hopp. Men först ett stycke ur Jeanette Winterson’s Passionen. Villanelle, en båtförares dotter i Venedig, filosoferar om natt och dag:

Jag brukade tänka att mörker och död antagligen var samma sak. Att död var frånvaron av ljus. Att döden inte var något annat än det skugglandskap där folk köpte och sålde och älskade precis som vanligt men med mindre övertygelse. Natten tycktes mer tillfällig än dagen, särskilt för de älskande, och den tycks också mer osäker. På det sättet sammanfattar den våra liv, som också är osäkra och tillfälliga. Vi glömmer bort det på dagen. På dagen fortsätter vi för evigt. …

Men mörker och död är inte samma sak.

Erik Johan Stagnelius var en poet som ofta uppehöll sig i mörkrets och tungsinnets landskap. Hans dikter talar om ett fornt, försvunnet paradis som har raserats. Vi måste ständigt sörja det förlorade ljuset och skönheten, som vi så villigt lät oss bedåras av. En vandring i skuggan är vad som till sist gives oss –

… Verkligheten tänder
Sin stränga fackla i min skymning opp.
Hvad ser jag där? Blott spår af forna fröjder,
Blott hamnar af ett flyktat lif, som gyckla
Likt hemska irrbloss kring begravningsplatsen.?

ur Elegi

Men diktjaget på sin dystra ort, ska inte enkelt identifieras med poeten själv; i så fall vore dikten omöjlig. I Stagnelius depressionslandskap kan inga dikter uppstå. Poeten måste ha tagit sig ur det här tillståndet. Alltså vittnar, paradoxalt, Stagnelius mörkaste visioner om diktandets livgivande kraft! (En infallsvinkel lånad ur H Engdahls Den romantiska texten)

Vän ! i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
När i ett afgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
Hjertat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
Och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg vem räddar dig då? – Hvem är den vänliga ängel,
Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
Altaret, tändande der flamman med presterlig hand? –
Endast det mäktiga Väsen, som först ur den eviga natten
Kysste Seraphen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt verldarna: ”Blifven!” –
Och i vars lefvande kraft verldarne röras ännu.
Derföre gläds, o vän! och sjung i bedröfvelsens mörker:
Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud.

Åh – den sista raden kan jag inte läsa utan en välbehagsrysning.

Med den här läsningen blir diktkonsten den makt som skingrar det inre urtidsmörkret. Den liknas vid det skapande gudsordet. Näst sista raden i Vän, i förödelsens stund ger anledning till den tolkningen. Fantasien, förmågan att minnas och berätta räddar oss ur kaos och förtappelse.

Samma tema finns i Tranströmers dikt Gläntan:

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,
jag kanske tar fel.
Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det.
Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga).
Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer.
Anteckna och glöm.
Torpet sorlar av röster, det är världens centrum.
Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör.
Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx.
Till slut är allt borta utom grundstenarna.
På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu.
Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga ig igenom med ett steg framåt och två åt sidan,
som en schackspringare.
Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig.
Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.
På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen.
Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade
lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

Metaforerna är andra: Storskog i stället för natt, stenarna spelar ordens roll, kommunikationsnät i stället för Seraph. Men tilltron till diktens kraft är densamma.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s