När jag hade läst sista sidan i den här boken tänkte jag att ”det här kan jag inte skriva om – det finns inga ord som räcker till, det vore alltför förmätet”. Men jag vill och tycker att jag bör göra vad jag kan för att fler ska läsa Morgon i Jenin. Den är angelägen.

2002 i Jenin:

Amal ville ta en närmare titt in i soldatens ögon, men pipan på hans automatkarbin, som han tryckte mot hennes panna, tillät det inte. Men hon stod tillräckligt nära för att se att han hade kontaktlinser. Hon såg för sitt inre hur soldaten lutade sig fram mot en spegel och satte in linserna innan han klädde sig för att döda. Underligt, tänkte hon, vad man kommer att tänka på i gräslandet mellan liv och död.

Så börjar berättelsen och på de sista sidorna är vi tillbaka där igen efter en lång resa genom Palestinas och Israels våldsamma historia. Amal är centrum i berättelsen. Hennes familj kom ifrån byn Ein Hod i det brittiska protektoratet Palestina. Vi får läsa om hennes farmor och farfar som tvingades bort när Israelerna intog byn 1948, om hennes älskade far och mor som miste sin yngste lille son, bara ett spädbarn, under den våldsamma evakueringen till flyktinglägret i Jenin. Amal växte upp, gick i skolan och lekte med sina väninnor under ständigt närvarande hot från den Israeliska armen. Suezkrisen -56 och sexdagarskriget -67 påverkade familjen och deras grannar i flyktinglägret med lidande och död. Allt berättas ur en skolflickas perspektiv.

Amal hade turen att ta sig ur flyktingtillvaron – via en internatskola i Jerusalem och ett stipendium fick hon gå på collage i USA. Men hon kom tillbaka som vuxen. Hon arbetade som lärare i Libanons flyktingläger Sabra och Shatila. Till sist, 2002, återvände hon till Jenin på Västbanken, i ett fortfarande inte erkänt fritt Palestina, med sin vuxna dotter…

Så mycket lidande men också så mycket kärlek ryms i den här boken! Här en episod som visar de starka känslor som håller ihop familjen och håller uppe livsmodet: Femåriga Amal är uppe tidigt i gryningen en morgon och möter sin far:

.. jag flög upp från marken i hans jättelika armar. Han bar mig några steg, med mitt lilla huvud tryckt mot sin hals, och satte mig i sitt knä på terassen, … det var fortfarande mörkt, men jag minns det skuggiga landskapet av blommande fruktträd. Persikoträden, granatäppleträden och olivträden stod i full blom när min far, i skenet från ett vaxljus första gången läste för mig. /…./

”Lyssna på orden jag läser. De är magiska”. sa han. Och jag gjorde allt för att förstå den klassiska arabiska prosan, men i mina öron lät det som ett annat språk. Men rytmen var trollbindande och Babas röst var som en vaggvisa. Jag låg halvsovande i hans famn. /…/

Jag passade perfekt i Babas knä. Hans armar omslöt mig och höll mig där och mitt huvud vilade i gropen vid hans axel.

Jag trodde att jag var rätt väl insatt i Palestina-Israel-konfikten, har försök följa med. Men aldrig har jag på riktigt förstått vad det innebär att försöka leva i skuggan av ständigt hotande våld, när farfar, far och bröder försvinner eller dödas en efter en. Att fortsätta äta sin frukost, gå till skolan, ta hand om småsyskon.

Läs Morgon i Jenin av Susan Abulhawa!