Xerxes om sig själv:

Jag är Xerxes, storkonungen, kungarnas kung, kungen av folken av många ursprung, kungen av denna stora jord i fjärran, son till kung Dareios akemeniden.

Tack vare Ahuramazda har jag gjort denna Alla folkens portik. Det finns mycket annat gott som har gjorts i detta Persien, som jag har gjort och som min far har gjort. Allt detta som dessutom har gjorts, som visade sig gott, allt det har vi gjort tack vare Ahuramazda.

Inskription i Persepolis, fadern Dareios och Xerxes’ palats. Hit drog han sig tillbaka efter det olycksaliga krigståget mot Europa, här byggde han vidare på sin fars skapelse. Det blickar ut över en vid slätt från sluttningen av berget Kuh-e Rahmat nordost om dagens Shiraz.

Ryszard Kapuscinski har berättat om sitt möte med Persepolis i ”På resa med Herodotos”:
Han hade fått veta att Persepolis ska ses i soluppgången, i de första milda strålarnas ljus. Alltså kommer han dit med taxi strax före gryningen. Det är kallt och mörkt, på taxichaufförens uppmaning har han sköljt sitt ansikte med vatten, det är en ritual:

En soluppgång i öknen är ett lysande, stundtals mystiskt skådespel, där världen, som den rann bort för oss igår kväll och försvann i natten, plötsligt kommer tillbaka. /../

Det blir ljust och då visar sig Persepolis i hela sitt kungliga majestät. Det är en stenstad med tempel och palats som är belägen på en väldig vidsträckt terass uthuggen ur sluttningen på bergen, plötsligt finns den där, utan förvarning, just där slätten som vi står på slutar.  Solen torkar mitt ansikte, och meningen med ritualen är följande: solen behöver, liksom människan, vatten för att leva. Om den vaknar och ser att den kan få ett par droppar från ansiktet på en människa blir den mildare stämd mot henne vid den senare tidpunkt på dagen då den blir grym och hänsynslös, vid middagstid. Och då visar den sin mildhet genom att skänka skugga.

Utan solen har tingen ingen skugga. Samtidigt som solen slår till förser den oss med en sköld att skydda oss med. Människan som solens vasall- tribut ger skydd.

I Persepolis finns alla de folk som perserkungen härskade över avbildade i reliefer, med sina särdrag, i sina egna kläder. Xerxes lät resa en portal ”Alla folks portik” som symboliserar detta. Väldigheten i hans rike blir därigenom synlig. Storheten i hans makt manifesteras i alla de olika språk, religioner, seder och bruk som fanns och tilläts finnas. Perserväldets kolonisation av den joniska kusten sammanfaller med den joniska naturfilosofiens höjdpunkt. Influenser både från Hellas och främre orienten var det västerländska tänkandets vagga. Men alla måste underkasta sig perserkungen och alla måste betala tribut.

Kapuscinski beskriver sin vandring uppför en trappa där varje tappsteg är flankerad av en bild av en vasall, den ena lämnar över till nästa för varje trappsteg man passerar – de är alla identiskt lika. Massverkan. Väl däruppe på terassen kan han, liksom Xerxes en gång, blicka ut över slätten. Två olika perspektiv:

Det ena är kungens. han står på krönet av trappan och ser ut över slätten. I bortre ändan, det vill säga långt i fjärran ser han svagt några punkter, prickar, knappt synliga och svåridentifierbara partklar. Kungen tittar, tänker efter vad det kan vara. /…/ Det går en bra stund nu ser han små figurer, konturer av personer. Ja, vad var det jag sade, säger kungen till hovmännen, som står runt omkring honom, visst är det vasaller, jag måste skynda mig till Audienssalen, så jag hinner sätta mig på tronen innan de är här.

Det andra perspektivet är alla andras, besökarnas. Alla ser det fantastiska byggnadsverket från andra sidan slätten. Byggnaderna, guldet, keramiken. Förstummade faller de på knä, enligt K.

De samlar sig, reser på sig, borstar dammet av skrudarna. /…/ Ju närmare de sedan kommer Persepolis, desto större blir deras hänförelse, men samtidigt tilltar också deras ödmjukhet, känslan av att själva vara ynkliga, usla, små och låga. Ja, vi är ingenting, kungen kan göra med oss vad han vill; dömer han oss till döden åhör vi hans dom utan ett ord.

K. vandrar runt ensam bland ruinerna tills solen står högt,det blir stekhett.

 … kolonner och pilastrar, skulpterade till reliefer och portaler. Ingen sten har sin naturliga form … Så mycket möda i form av åratals arbete, så mycket slit och pina för tusentals människor. Hur många av dem har gått under när de släpat på stenblocken? Hur många har stupat av utmattning och törst?

Så återberättar Ryszard Kapuscinski Xerxes’ berättelse om sig själv.

Tillbaka till Teheran, tillbaka till de stora demonstrationerna och våldet från shahens milis. K. var i Iran under den sista tiden av en annan brutal härskares regim. Gatorna var fulla av frihetslängtande ungdomar, i kulisserna stod mullorna. – Men se det är en annan historia! (Berättad av bl.a. Nafisi Azar i Att läsa Lolita i Teheran och Marjane Satrapi i Persepolis)

Ahuramazda är den högste gudomen inom zoroastrismen. I litteraturen har han också kallats Ormus. Hans motpol kallas Ariman som betraktas som ond; där Ormus står för ordning står Ariman för kaos. Carl Jonas Love Almkvist tänker jag – gamla gymnasiekunskaper som flyter upp.