Tack!

Tack Ellen för din visdom, Leymah för ditt mod, Tawakkul för din trosvisshet och till alla tre för den inspiration ni ger alla som lyssnar på er!

Jag är förstummad av beundran och så tacksam för att under eftermiddagen idag ha fått lyssna på er. Det var länge sedan vi fick höra kvinnors rättigheter försvaras med sådan kunskap och passion och att få kvinnokampen insatt i sitt rätta sammanhang – som en nödvändig del i kampen för alla människors rättighet till fred och demokrati.

När jag lyssnade på Tawakkul Karman gick tankarna til Adonis’ dikt ”Vaggan” som handlar om hans jemenitiska rötter. Det är en lång, rik dikt. Läs den!
Dessa rader tillägnar jag Tawakkul:

…

Jag säger Aden och Sanaa och menar 
               dessa rikedomars vagga:
"...Vi, Afrika och Asien, har tvåtts i framtidens 
vatten iklädda begynnelsens palmblad. Vi tillhör inte 
metallernas tid, Vi tillhör människans."

…

Nu förstår vi hur en jemenitiska får hjälp
                                 av sina tårar
när hon ska damma av horisontens ansikte,
hur hon skyler sina axlar med historien
                    som vore den en grön slöja.
Nu vet vi hur man gifter bort havets jungfrur
      med bergstopparna.
Vi känner fröet som enar och mångfaldigar.
Vi vet hur berget arbetar för att bli ett träd.
      Nu kan vi kalla minnet för ett skepp
och säga att natten är en källa och dagen
                                en vattenkruka.

…

Jag talar inte om mysteriet utan om detta lilla
universum, människan, och hennes längtan efter att
omfamna det stora universum, att ikläda sig
oändligheten.

Jag tar dess visdomsord från mänsklighetens
värmande strålar, från tvivlets skepp:
"Det är inte människan som dignar
                    under bördan utan vägen." 

Vi kommer att lysa i denna arabiska solförmörkelse,
visa en annan väg och skicka upp vår andra sol.
Stunderna blommar i öknens ansikte
och tingen är explosioner av ljus.
Kroppen är större än sin rymd,
ögat vidare än sin synkrets.