I tisdags träffades vi för sista gången i Gösta-Berling-bokcirkeln och jag längtar redan efter nästa cirkel! Det är uppfriskande, upplyftande och litet omtumlande att bli konfronterad med andras uppfattning om en kär bok. Att sitta runt ett bord över en kaffekopp och se varandras ansikten ger så mycket mer än att ”mötas” här i datorn. Man måste satsa sig själv i diskussionen, det blir svårare att hålla det där svala avståndet till sina samtalspartners som man har här. Man vet ju detta – men det är trevligt att bli praktiskt påmind om det!

Jag tror att de flesta tyckte om Gösta Berlings Saga. Jag är litet dubbel. Den är spretig och bitvis väldigt pladdrig. Tänk om hon hade jobbat litet längre med den och rensat, komprimerat, kanske gjort en novellsamling av den i stället! Samtidigt innehåller den några svindlande vackra avsnitt. Kapitlet ”Torkan” är mästerligt, eller början av ”Mamsell Marie”:

Åh, tyst, för all del tyst!

Det surrar öfver mitt hufvud. Det måste vara en humla, som kommer flygande. Nej, stilla bara! Känn en sådan doft! Så sant jag lefver, är det ej åbrodd och lavendel och hägg och syren och pingstliljor. Det är en härlighet att erfara detta i den grå höstkvällen midt inne i staden. Bara jag ställer fram den där lilla välsignade jordbiten för mina tankar, strax börjar det surra och dofta rundt omkring mig, och jag flyttar helt oförmärkt in i ett litet fyrkantigt roskvarter, fylldt af blommor och skyddadt af en ligusterhäck.

Vi återkom flera gånger till, och var alltid oeniga om, vilken betydelse kunskap om författarens liv och tankar har för läsandet. Är det överhuvud taget intressant, ska inte boken läsas ”som den är”, rakt av. Jag tycker både och: Vill gärna läsa utan förutfattade meningar eller givna analyser men en bra bok väcker nyfikenhet om hur den kom till, i alla fall om det är en gammal bok. Att resa i tiden är ett av läsandets stora nöjen och att försöka förstå tiden då en bok skrevs är en spännande utmaning.

Selma Lagerlöf vann en pristävling i Idun i november 1890 med några av kapitlen i det som skulle bli Gösta Berlings saga. I januari 1891 fick hon det fantastiska erbjudandet från Sofie Adlersparre (också en mycket spännande kvinna!): ”Jag skaffar pengar, tag dig en vikarie” – Hon fick ett år. 6 juli skriver hon till sin vän Anna Ooms:

Jag är i det stadiet då jag kan gå i döden för dig när som helst, men skriva brev kan jag icke. /…/ Min hjärna är öm som en sjuk tand värker vid minsta beröring med något främmande. Saken är den att jag håller på med att afsluta romanen och mina fantasiceller äro i sådan verksamhet att jag i allt annat är en komplett idiot.

20/10 var det ”för sent att stryka ett helt kapitel”. I slutet av året kom så boken ut. 7/1-92 har Wirsén, Svenska akademiens ständige sekreterare, publicerat sin nedgörande recension och Selma skrev till Anna:

Har du läst Wirsén? Jag ännu ej, men jag vet att den är nedrig och rent af oförskämd. Bättre var ej att vänta. Eget nog gör det mig ingen sorg. Jag frågar litet efter vad folk, som jag ej tycker om, bär sig illa åt.

Själv var hon nöjd med sin debutbok – och sig själv:

Vet du man börjar kalla mig snille både i pressen och i enskilda uttalanden. Det är ett ord som knappast sagts om en svensk författarinna sedan fru Lenngren. /…/ Jag är lugn nu och förtroendefull. Likgiltiga och motståndare skola alltid finnas, men till sist skall jag nog finna min rätta plats.

Det gjorde hon ju så småningom.

Hela Gösta Berlings Saga, förstautgåvan finns i Litteraturbanken – men köp den, föralldel! Den bör inte saknas i någon bokälskares hylla och finns antikvariskt i flera mycket vackra utgåvor.

Brevcitat ur Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros, red Lena Carlsson.