Att tala om er är som att tala om himmelriket: idel skönheter voren I, idel ljus. Evigt unga, evigt sköna voren I och milda som en mors ögon, då hon ser ned på sitt barn. Mjuka som ekorrungar hängden I om mannens hals. Aldrig skalv er röst i vrede, aldrig tog er panna rynkor, er mjuka hand blev aldrig sträv och hård. I, ljuva helgon, som smyckade bilder stoden I i hemmets tempel. Rökverk och böner offrades er, genom er utförde kärleken sina under, och kring er hjässa anbragte poesien den guldglänsande glorian.

O, forna tiders kvinnor, detta är berättelsen om hur ännu en av er gav Gösta Berling sin kärlek.

Vi har haft det första mötet i Sveriges Radios och Lyckeby biblioteks bokcirkel om  Gösta Berlings Saga. En engagerad grupp kvinnor i alla åldrar. Den yngsta av oss var besviken på Selma. Hon har ju gjort sig känd som en kämpe för kvinnosaken men inte märker man mycket av det när man läser om Anna Stiernhök, Marianne Sinclaire och de andra! Även om jag tycker att man kan hitta en glimt av ironisk distans i citatet här ovanför.

Selma Lagerlöf 1890

Att läsa Lagerlöf är en lång tidsresa. Det är svårt att föreställa sig hur en ung kvinna, samtida till Strindberg, Zola, Heidenstam och Zorn, tänkte och kunde tänka. Även om hon ju också var samtida med Ann-Charlotte Leffler och GBS kom 12 år efter Ibsens Ett Dockhem. Som ensamstående 33-årig lärarinna i Landskrona med rötter i Värmland stod hon nog långt från den feministiska idédebatt som fördes i Stockholm och Köpenhamn. Och hon ville kanske inte debattera, hon ville berätta sagorna som hon fått med sig hemifrån. Jag tror inte heller att man ska identifiera berättaren i GBS helt och hållet med Selma Lagerlöf själv. Berättaren är också medvetet gestaltad – en gammal kvinna från en värmländsk gård som sitter i spiselvrån en lång vinterkväll och minns …

Läser man En saga om en saga från 1908 förstår man att Selma Lagerlöf ser sig i första hand som förmedlare av ett rikt arv:

Det var en gång en saga, som ville bli berättad och förd
ut i världen. Det var helt naturligt, eftersom den visste
med sig, att den redan var så gott som färdig. Många hade
varit med om att skapa den genom märkvärdiga handlingar,
andra hade dragit sitt strå till den genom att om och om
igen förtälja dessa handlingar. Vad som fattades den, var
att bli nödtorftigt hopfogad, så att den bekvämligen kunde
färdas omkring i landet.

Hon var ung och osäker och fick arbeta hårt för att få fason på allt som trängdes i hennes huvud. Och nog hittade hon rätt form så småningom! Kompositionen är så finurlig; varje kapitel är som en avslutad novell och människoödena presenteras i småstycken. Först så småningom flyter de ihop till en myllrande bred berättelse. Det mest geniala är ändå att hon så skickligt skapar känslan av att man som läsare sitter med henne där vid brasan i vinternatten och lyssnar. Det knäpper i veden, ute viner kölden runt husknuten, skogen står snötyngd och mörk runt gården …

från Västanå Teaters uppsättning av Gösta Berling