comments 4

En liten tös från 60-talet

Jag flyttpackar fortfarande – drar fram allt ur gömmorna, sorterar i högar för ”behålla” och ”slänga”. Ibland dyker ting upp som jag hade glömt var sparade, minnena blir ju med tiden allt grumligare och sammanblandade. Det är med nyfikenhet jag öppnar en pärm med teckningar och uppsatser från skoltiden. Jag blir faktiskt överraskad – så illa skrev jag inte i tonåren, frågan är om jag egentligen skriver bättre nu!

Uppsatsen här nedanför fick jag betyget AB för i november 1961; jag var 13 år och gick i första klass i realskolan i Tierp.

Fripassageraren

Nicolaus-Magnus målar. Han målar en stor tunna alldeles vit. Sedan målar han en svart rand runt tunnan mittpå. Han har gröna byxor och skär skjorta. Det är inte Nicolaus-Magnus bästa kläder, bara de näst bästa. Han skrattar medan han målar. Det gör han inte för att han tycker det är roligt att måla. Han skrattar för att han ska åka till Amerika. Nicolaus-Magnus har alltid velat åka till Amerika, för där finns det skyskrapor och indianer.

Nu har Nicolaus-Magnus slutat måla. Han är trött. Han stoppar ner penseln i målarburken och kryper in i tunnan och somnar. Snart blir det mörkt. Månen skiner. Det ser ut som om den skrattar. Nicolaus-Magnus skrattar inte. Åtminstone syns det inte om han skrattar för han är under tunnan. Nu börjar tunnan röra på sig. Det sticker fram ett par gröna ben under den. Benen börjar gå. Nu springer de. Få se nu – Jo, alldeles riktigt. Benen och tunnan viker av mot hamnen. Där ligger en båt. Den är vit och har två skorstenar med en svart  rand på. Det står något i fören. t-i-l-l  A-m-e-r-i-k-a står det. Nicolaus-Magnus, som är i tunnan, går ombord på båten. Det är inte lätt att gå ombord på en båt med en tunna över huvudet. Åtminstone tycker Nicolaus-Magnus det. Nu försvinner han. Nejmen titta, Båten får plötsligt tre skorstenar! Aha!

Solen skiner. Det har blivit dag. Det börjar bli varmt i tunnan uppe på båttaket. Nicolaus-Magnus pustar. Men plötsligt börjar båten att röra på sig. Då glömmer han att det är varmt. Himlen är blå. Måsarna skriker. Båten tutar och Nicolaus-Magnus är på väg till Amerika.

Lycka till Nicolaus-Magnus!

Jag undrar var jag har hittat historien – enbart egen fantasi är det inte. Redan då var jag en bokläsare – jag kanske rent av har plankat alltihop? Jag är road av den naiva, litet manierade stilen. Det var nog ett mycket medvetet val – så barnslig var jag inte. Det skulle kunna ha varit texten till en bilderbok; jag läste en hel del barnböcker för mina småsyskon.

Annonser

4 Comments

  1. Jag tycker att AB var snålt… väldigt fin uppsats. Både humoristiskt och inlevelsefullt. Man kan verkligen se pojken i tunnan framför sig. Bilden väcker minnen- elever som sitter stilla i sina bänkar… (fast så ljust klassrum har jag nog aldrig haft) och vi satt två och två i raderna .

    Gilla

    • Tack för att du tycker det, Ingrid – men enligt dåvarande betygsfilosofi kunde man knappast få mer än AB i första klass i realskolan. Det var meningen att man skulle ”jobba upp sig” mot högre betyg genom åren. – Jo, vi satt nog oftast så stilla på lektionerna vare sig vi var uppmärksamma eller ej.

      Gilla

  2. När det gällde uppsatsskrivning var man ju helt utlämnad på nåd och onåd till sin lärare.
    Och uppsatsskrivning var ett känsligt ämne.
    Bilden verkar mycket bekant. Men var bänkarna så stora?

    Gilla

    • Bilden är Peter Tillbergs geniala målning ”Är du lönsam lille vän?” – det är som att han har målat hur vi minns skolan. Jag har inte tänkt på storleken på bänkarna – kanske ett målartrick för att understryka utsattheten hos barnen.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s