comment 0

Fröding om honom själv

Gustaf Fröding och hans sköterska Signe Trotzig i Gröndals park i augusti 1910

Gustaf Fröding dog i februari 1911 bara 50 år gammal. Senare under våren gav Bonniers ut hans samlade skrifter i en minnesutgåva. Den blå boken som jag nämnde i förra inlägget är femte delen av 1-kronors-upplagan, som också kom 1911. Den omfattar Frödings sista diktsamling, Efterskörd, som han redigerade hösten 1910.

Boken är sliten och skör man får bläddra försiktigt. Den innehåller en del ungdomsdikter, radikala dikter om uppror, en del satirer; det är vers med bett i. Hans eget förord är roande läsning. Det är en luttrad men etablerad författare som skriver; besk humor som vittnar om viss bitterhet, men ändå humor:

Denna efterskörd inbärgas först och främst av en ekonomisk hänsyn, för vilken jag framdeles i en annan bok torde komma att advocera med hjälp av advokaten Lagerlöv. En annan hänsyn har också varit med, nämligen att jag icke på långt när kan säga som Holger Drachmann redan som ung man sade: ”Jeg begynder nu den første Bog i den anden Hylde av min Digtnings Bogreol,” ännu mindre som den gamle Drachmann kunde säga: ”Jeg er nu i Færd med den siste Bog i den attede Hylde av min Digtnings Bogreol,” – Att lämna efter sig endast två små fattiga volymer är hårt för en skald.

Som denna Efterskörd torde hava närmast ett biografiskt syfte, har jag försett den med belysande noter och tillägg. Den som icke tycker om dylikt kan ju hoppa över dessa och försöka läsa de gamla förbleknade versarna och de förtorkande prosabitarna utan dem. För övrigt anhåller jag om överseende med min ungdoms alster för ungdoms skull och med min ålders alster för min ålders.

Jag tycker om den raljerande tonen, de omtalade kommentarerna till en del dikter är i samma stil, vilket ger extra färg åt läsningen. Fröding var aldrig pretentiös, aldrig pompös. Han var ju journalist och behärskade verkligen konsten att skriva rappt och träffsäkert. Den långa dikten Vulkanisk grund handlar om ett bombattentat i London på 1880-talet. Den är ett versifierat reportage som börjar med att skildra en överdådig festmiddag i den byggnad där attentatet utspelade sig. Kristallkronor, böljande siden, skön musik byts mot kvinnoskrik och kaos.

En liten satirisk dikt, Fågelkvitter:

DU tycker du är vis, du,
är vis, du, är vis, du,
för det du aldrig ler,
men var på annat vis, du
och grina inte mer!
Ni människor fäkta och sträva
och slåss om mitt och ditt,
om mitt, ditt,
om mitt, ditt,
om mitt, om ditt, om mitt, ditt, ditt –
nej bättre är att sväva
på lätta vingar fritt, fritt, fritt

Det visslar och det piper,
du tycker du begriper
vart kvitter och vart pip,
begrip, du,
ditt pip, du,
blir bara litet lip.
Begrip du ej med titten, du,
betydelsen av kvitt, kvitt, kvitt,
är du ej värd en vitten, du,
och icke värd en titt, titt, titt.

1893

Hanns v. Gumppenbergs förträffliga tyska översättning av detta stycke har lärt mig, hur klumpigt jag betett mig vid försöket att efterhärma fåglars beteende. Jag har därför gjort om visan icke så litet och därvid nog haft Gumppenbergs översättning i minnet.

Gustav Fröding med munter glimt i ögat! Vår mest folkära skald (kanske – det finns ju en Bellman och en Taube också). Man hade verkligen unnat honom att veta hur enormt populära hans ”förbleknade versar och förtorkande prosabitar ” skulle komma att bli.

Minnesutgåvan från 1911 finns att få tag på som rött klotband.

Tre ystra herrar i sommarskogen: Engström, Fröding och Heidenstam

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s