comment 0

Konsten, kärleken, livet

153

Ej blott den tomma form
som väntar att bli fylld med guld och silver
skall slås i bitar när den töms;
en sådan form är även jag
och kärleksglöden fyller mig
med åtrå till oändlig skönhet,
till henne som jag älskar. Hon är själen
och hjärtat i mitt spröda liv.
Du ädla och du dyra kvinna,
du tränger in genom så smala rännor
att du kan dragas ut och lämna mig
först när jag bryts och sprängs.

152

Man hugger bort och i den hårda stenen
ser man en levande gestalt som träder fram
och växer sig allt starkare och större
alltmedan stenen krymper och försvinner:
på samma sätt kan själens goda gärningar
fördöljas av ett överflöd av kött
som stelnar till ett hårt och skrovligt skal.
Du är, min fru, den enda som tar fram dem;
inom mig själv finns varken vilja eller kraft.

Metaforer värdiga en stor konstnär, en av de största: Michelangelo Buonarotti. Inte visste jag att han också var poet. Den svenska språkdräkten har dikterna fått av Sverker Åström. Kärleksdikter, Lind & Co, 2006, en liten fin bok, illustrerad med skisser av Michelangelo själv. Ett biblioteksfynd.

Kroppen och lidelsen tynger, den rena kärleken förädlar och kan ge oss kontakt med ”urbilden”. Samma tema som hos Petrarca men Michelangelo uttrycker mindre av plåga och konflikt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s