comment 0

Påskekrim

Påsk – en anledning att följa den norska traditionen och skriva något om deckare. Jag har haft deckarperioder då och då. Mången natts sömn har offrats för att det bara varit omöjligt att sluta läsa och släcka lampan. Det kan vara ett ganska oslagbart sätt att stänga ute verkligheten när den är för besvärlig att hantera. Ibland behöver man det. Naturligtvis kan det också, helt enkelt, vara mycket underhållande. Så, plötsligt, blir man övermätt och vill inte öppna en enda deckare till – till nästa gång man faller!

Första gången jag minns att jag ramlade ner i deckarträsket handlade det om Mysterieböckerna av Enid Blyton. Kan jag ha varit 8 år kanske? De lånades hem i travar från biblioteket och lästes till sent på natten. Pappa brukade komma och släcka lampan när jag skulle sova. Det hände att han fick komma flera gånger innan han till slut skruvade ur säkringen. Varpå jag naturligtvis fortsatte läsa med ficklampa under täcket.

Nästa deckarvurm jag minns gäller Lord Peter Wimsey, Dorothy L. Sayers charmante privatdeckare. Hans intelligenta väninna deckarförfattaren Harriet Vane blev något av en idol. Hon var (och är väl fortfarande, fiktiva hjältar är eviga!) så bildad, vacker, känslig, behaglig – allt vad man ville vara. Det var länge sen jag läste om någon av Sayers böcker men jag skulle tro att de står sig. Klassiska pusseldeckare, mycket brittiska och med en air av bildning och god kultur. Samtalen mellan Harriet och Peter är spirituella höjdpunkter. Böckerna fanns i mitt föräldrahem, jag tror aldrig jag har ägt någon av dem. De har filmatiserats ett otal gånger, senast på 80-talet för BBC med Edward Petherbridge och Harriet Walter i huvudrollerna. På youtube finns hela serien Strong poisonOm det nu finns någon som ännu inte läst Sayers deckare: Läs!

Litet av samma lätt kulturella stuk har Stig Trenters böcker om fotografen Harry Friberg. Han är kanske inte riktigt samma fullfjädrade gentleman som Lord Peter men helt klart en trivsam man (dock manschauvinistisk på 40-talssätt). Hade han inte en väninna – vad hette hon? Jag minns inte riktigt. Det som fastnat från Trenters deckare är stockholmsbilderna och maten. Det förekommer alltid någon liten raffinerad godbit som förtärs i sällskap av den orginelle polisen Vesper Jonsson. Stomatolskylten är med i Idag röd – men vad hade nu den med historien att göra? Jag minns i alla fall skylten från mitt första stockholmsbesök när jag var liten flicka. Trenterdeckarna känns litet dammiga nu, men är helt klart läsvärda för miljöskildringen och 40-talsatmosfären.

En annan vurm, som höll på under 70-talet, var (naturligtvis) Sjöwall/Wahlöös stilbildande polisromaner. Den samhällskritiska vinkeln var ny i genren och ett snilledrag som fått många efterföljare (Mankell, Anne Holt, m. fl.). Det behövs nog ingen närmare presentation – alla har väl läst böckerna eller sett filmerna. Favoriten som bok är Roseanna, som film Mannen på taket av Widerberg med Karl-Gustav Lindstedt. Han var den ”riktige” Beck. Så småningom blev man litet trött på den här mycket missmodiga polisfiguren som återkommit i flera andra författares deckare: Nessers van Vetereen, Mankells Wallander, också Edwardssons elegante hjälte Erik Winter är ganska depressiv. Men Karl-Gustav var mästerlig i rollen. Se här:

Fler favoriter:

Elisabeth George, naturligtvis! Vem älskar inte Robert Lynley och hans temperamentsfulla assistent Barbara Havers.  Lynleyfiguren verkar vara inspirerad av Lord Peter, de är litet lika. Den adliga bakgrunden och förmågan att krångla till kärlekslivet – de har båda en långdragen historia med en obeslutsam kvinna med många moraliska och psykologiska förvecklingar .  Ibland kan jag tycka att böckerna är för tjocka, långa och tunga. Inte riktigt lämpade för sängläsning. Men det är historier att sjunka in i.

John le Carré skriver väl inte deckare egentligen, spionthriller kommer kanske närmre, men de innehåller ofta en deckarliknande gåta. I hans romaner hamnar man alltid i den politiska hetluften. Spionen som kom in från kylan, som har en mycket intrikat intrig, skildrar atmosfären i Berlin under det kalla krigets värsta tid. Hela serien om den brittiske spionen och antihjälten George Smiley är högst njutbara. Ibland kan det bränna till riktigt, som i Den lilla trumslagarflickan om Israel-Palestina-konflikten eller Den trägne odlaren som handlar om cyniska läkemedelstillverkares experiment på befolkningen i Nairobis slum. Den har filmatiserats av den brasilianske regissören Fernando Meirelles – en av mina favoritfilmer. Ledmotivet, Kothiboro med den kenyanske musikern Ayoub Ogada är underbart. Lyssna här.

När vi nu är i Afrika är det frestande att skriva något om Mma Ramotswe och hennes detektivbyrå i Botswana. En helt annorlunda Afrikabild, närmast idyllisk, även om problem med fattigdom och sjukdomar finns i bakgrunden ibland. Jag tycker mycket, mycket om Precious Ramotswe, och blev så förvånad när jag insåg att hennes skapare är en man. Få män har skildrat kvinnliga dilemman så bra som Alexander McCall Smith.

Jag känner att jag skulle kunna fortsätta en stund till; det finns många deckarfavoriter. De amerikanska hårdkokta, Dashiell Hammett och Raymond Chandler t. ex. Men det kan bli för långt och solen skiner, det är ju vår! Slutar med ett hårdkokt citat av Chandlers hjälte Philip Marlowe:

Vivian: I don’t like your manners.
Marlowe: And I’m not crazy about yours. I didn’t ask to see you. I don’t mind if you don’t like my manners, I don’t like them myself. They are pretty bad. I grieve over them on long winter evenings. I don’t mind your ritzing me drinking your lunch out of a bottle. But don’t waste your time trying to cross-examine me.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s