Den våren

Nu kommer dessa vita nätter igen,
då varken himmel hav eller ord
får sova, i människobarnens blod
sjuder det, som kol glöder kärleken.

De vita nätternas kedjor av silver,
vattnet kommer från fjärran med sång.
Dofterna har vaknat darrande av inre tvång
i blommornas mjuka famn av silke.

Då glänser stora ögon med en hemlig glöd
och vindarna rör om i mina gyllene lockar –
Vem vävde in mig i dessa drömmar – vem!

Och mina läppar sväller och blir röd-
rödare – ingen kommer att kunna kyssa bort,
de många kyssar som har mognat på dem.

Så vackert skrivet om ungflickskärlek. Den skrevs 1917 när poeten var ung.

Vid dagens biblioteksbesök kunde jag inte låta bli att titta i lyrikhyllan vid bokstaven U – där fanns två tunna volymer, jag öppnade den ena, ”Gnistor i askan” av Marie Under och det uppstod omedelbart tycke. Ett av de där magiska ögonblicken!

Marie Under var samtida med, om än något äldre än, Anna Achmatova, Karin Boye och Edit Södergran. En estnisk diktarsyster. Hon genomlevde slutet av Estlands tsarryska tid, Ryska revolutionen, självständighetstiden under 20-30-tal, Tysk ockupation och Sovjetisk ockupation. 1944 då de sovjetiska stridsvagnarna rullade in flydde hon till Sverige. Hon bodde 30 år i Mälarhöjden i Stockholm, nästan helt okänd hos oss, men av alla ester betraktad som deras diktardrottning, en landsmoder.

2007 kom Enel Melbergs presentation och översättning i den lilla samlingen ”Gnistor i askan”. Ett urval dikter från 10-tal till 60-tal. Jag citerar ur förordet:

För mig som växte upp i Sverige och kom dit som spädbarn under kriget, var hon en gammal dam som uppvaktades på alla sina fördelsedagar och vars dikter deklamerades på nationaldagar och morsdags-firande, dikter med doft av syrener och vår men också dikter om soldatmödrar som träffade rakt i hjärtat.  /…/  Hon var en som exilesterna var stolta över,  /…/  en som detta utsatta lilla strävsamma folk kunde samla sig kring.
/…/

Men det är inte bara som nationell hjältinna och ikon som Marie Under framstår för mig. Inte sedan jag i tjugoårsåldern upptäckte hennes erotiska dikter. För hon hade ju också varit ung, denna ärevördiga gamla dam, hon var ung när Estland var ungt.

Under var en nyskapande poet, brukar räknas till symbolisterna. Hon moderniserade det estniska litterära språket. ”Hon använder nyskapade ord blandat med arkaiserande, hon utnyttjar allitterationer, inrim och slutrim, dessutom bundna former som sonetter eller ballader. Det gör henne extremt svåröversatt.” Dessutom är ju estniskan ett språk som är helt annorlunda uppbyggt än de germanska. Det förklarar till en del varför hon är så okänd hos oss. Enel Melberg har genomfört en översättarbragd som vi ska vara mycket tacksamma för. Här är en av de senare dikterna från Stockholmstiden:

Någonstans

Över en enslig stig
går jag halvt hukande,
med ögonen ständigt vända
mot tidens ilande visare.

Vid sidan av min ensliga stig
fryser en sista blomma.
lyckan och tiden faller för dödens lie
någonstans, någonstans …

Någonstans väntar ett hus –
Minns, glöm det aldrig!
Härda ut, du som lider,
någonstans väntar ett land …

Någonstans väntar ett hus,
Någonstans väntar ett land –
Härda ut, du som lider:
du blir aldrig kvitt dem.

Magnus Bremmer har skrivit en mycket intressant understreckare om Marie Under