comment 0

Lägga pussel

Att läsa Fågeln som vrider upp världen av Murakami är som att lägga pussel. Berättelsen rör sig framåt på ett svårförståeligt sätt; man får fragment, hittar här och var bitar som lyser speciellt. En bit som jag tror kommer visa sig vara viktig är den här bitvis fasansfulla berättelsen:

Det är under japansk-kinesiska kriget. Under en expedition blir löjtnant Mamiya och hans grupp tillfångatagna. Han kastades ner på botten av en mörk, djup brunn av soldater ur Yttre Mongoliets armé och skadade sitt ben och sin ena axel. Han satt där i mörkret utan mat och vatten och bara inväntade döden. Innan han hamnade i brunnen hade han dessutom sett en av de andra soldaterna bli levande flådd. Det var mörkt och kallt, han befann sig i nästan total ovisshet. Hoppet att bli hittad var minimalt – mer utsatt och naken kan en människa knappast bli. Berövad allt.

Så händer något som liknar en uppenbarelse. Plötsligt lyser solen ner i brunnen, under en kort stund med ett starkt, varmt sken.

Runtomkring mig badade allt i ett starkt ljus. jag satt mitt i detta flöde av ljus och såg ingenting. Men jag urskiljde något i min tillfälliga blindhet. Något försökte visa sig för mig. I det strålande ljuset ansträngde sig detta något, en svart form, för att lösgöra sig som skuggan i en solförmörkelse. Men jag förmådde inte uppfatta vad det var. Det försökte komma emot mig och skänka mig något, kanske gudomlig nåd. Jag väntade darrande på det. Men det kom aldrig /…/

Samma sak hände de följande två dagarna. /…/ Jag svalt och törstade i brunnen, det var ett lidande som var svårt att uthärda. Men till slut blev det ganska oväsentligt. Det jag led mest av där nere i brunnen var smärtan över att inte kunna se det där som dolde sig i ljuset. Det var en hunger orsakad av att inte kunna se det man borde se, en törst orsakad av att inte få veta det man borde få veta. /…/ Den gudomliga nåd som var tänkt att komma mig till del, nådde mig aldrig. Efter upplevelserna i brunnen blev mitt liv tomt som ett ömsat skal. /…/ Allt det levande inom mig försvann, det brändes till aska i det där starka ljuset. Den värme som den gudomliga uppenbarelsen gav ifrån sig brände helt enkelt sönder kärnan i mitt liv.

Efter att ha blivit räddad, för det blir han, under det fortsatta kriget söker han sig medvetet till de mest utsatta ställena. Han vill dö men förmår inte. Han kommer att överleva alla krigets fasor, leva och bli gammal.

Episoden skildrar en tid och händelser som verkar stå mycket långt från huvudtråden i romanen. Vanligen befinner vi oss i ett villaområde i utkanten av Tokyo under 80-talet i sällskap med Toru Okada, som utsätts för en serie mycket bizarra händelser, som han liksom bara finner sig i till synes utan att att reagera. Så hur det passar in vet jag inte … än. Spännande läsning. Och inspirerande att parallellt lyssna till Sveriges Radios bokcirkel och delta i Lyckebybibliotekets cirkel. På SR:s hemsida hittar ni en pytteliten bild på oss! Kolla också in Kafka på jobbet:s blogg med egen pod-cirkel!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s