comment 1

Poesins rötter på världspoesidagen

I April 1330 reste den nyutnämnde biskopen av Lombez, Giacomo Colonna, med sitt följe från Avignon genom Languedoc och Gascogne i Sydfrankrike för att installera sig i sitt biskopssäte. Han färdades i glatt sällskap: Lodewyck Heyliger*, musikant från Belgien, utnämnd till kapellmästare hos biskopen, Lello di Stefano dei Tosetti, en ung romersk ädling och Francesco Petrarca som jag väl knappast behöver presentera.

Francesco, som då var 26 år gammal hade rakat bort sitt guldlockiga** skägg och skaffat en tonsur – han var prästvigd och kaplan hos vännen Giacomo. Den rika kyrkan gav gärna en välartikulerad fattig yngling försörjning förutsatt att han hade någon mäktig vän som kunde förorda honom. Jag företäller mig att det var ett praktfullt följe, eskorterat av riddare i full rustning, uppvaktning och en mängd tjänstefolk. Den muntra trojkan kallade sig Sylvanus (Francesco),  Sokrates (Lodewyck) och Laelius (Lello). Petrarca skulle senare i livet ofta söka sig tillbaka i minnet till den här försommaren, en lycklig period i hans liv.

I Toulouse gjordes halt för att besöka Giacomos ärkebiskop. Man vill gärna tro att de också passade på att delta i den 7e Blomsterfestivalen som arrangerades av Consistori del Gay Saber, ett litterärt sällskap. Varje år i maj, sedan 1324, hade en poesitävling ägt rum under festivalen, för att kora vem som skulle få Den gyllene violen, Silverrosen och andra blomsterpriser. Sällskapet brukar betraktas som världens äldsta, fortfarande verksamma litterära akademi, numera omdöpt till Académie des Jeux floraux. Det ursprungliga syftet var att hålla liv i den provencalska trubadurdiktningen som under ett par hundra år varit den dominerande folkliga poetiska stilen. Den utövades ursprungligen av kringresande musikanter, med tiden hade stilen förfinats alltmer och poeterna var ofta högadel eller kungliga. De hyllade den höviska kärleken och de ridderliga dygderna. Petrarca var starkt influerad av trubadurerna – hans Lauradikter tar upp samma motiv och använder delvis samma metaforer men han har använt traditionen på ett mycket mer personligt sätt än som var vanligt bland trubadurerna.

Så här på Världspoesidagen passar jag på att hylla den här urgamla, folkliga diktningen. Här tolkad av gruppen Unicorn.

Poeten hette Berenguier de Palou, från Roussillon början av 1100-talet. Texten på langue d’Oc:

Tant m’abelis

Tant m’abelis joys, et amors e chans,
Et alegrier, deport e cortezia,
Que’l mon non a ricor ni manentia
Don mielhs d’aisso’m tengures per benanans;
Doncs, sai hieu ben que midons ten las claus
De totz los bens qu’ieu aten ni esper,
E ren d’aisso sens lieys non puesc aver.

Ungefär:

Så mycket håller jag av glädje, kärlek och sång,
nöjen, lek och kurtis
att i världen finns ingen rikedom
som kunde göra mig lyckligare.
Därför att jag vet att min dam har nycklarna
till allt det goda som jag kan förvänta mig och hoppas på
– inget av detta kan jag få utan henne.

.

* Enl. Anders Hallgren, Petrarca i Provence hette han Ludwig van Kempen
** Enl. Hallengren var det kastanjefärgat
– där ser man!  rev. 2011 04 03

Bild ur Codex Manasse från 1300 – 1350

Annonser

1 Comment so far

  1. Pingback: Föredrag III: Nöjen och studier i Avignon | Stänk och flikar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s