Jag hade glömt att det är 8e mars! Så jag var alldeles villrådig en god stund innan jag kom på vad jag ville skriva om:

Barbro Alving var en av min barndoms röster. Mor och far lyssnade på ”Käringen mot strömmen”, hennes kåseriprogram i radio, och hon var så strålande rolig på ett ganska torrt sätt. Hennes röst och tonfall, alltid sakligt och med distinkt diktion. Hon var en förebild, nästan en hjälte – yrkeskvinna, mycket kompetent och respekterad, modig som få, envis och målmedveten. Allt hon varit med om – Spanska inbördeskriget, Hiroshima,  Ungernrevolten! Mig veterligt var hon inte feminist – inte alls tror jag – men hon levde femininsm. Hon var en av Sveriges främsta korrespondenter och ensam mor. Inte särskilt lätt på 30-talet då det var både skamligt och ekonomiskt omöjligt. Men hon visade att det går, man kan. Här berättar hon om barnet för sin syster Beat-Sofi 13/11 -37:

. … För saken är, omigen, nämligen den att här kommer att bli lycklig tillökning i huset Alving. Om allt gå som det ska så nedkommer jag med en son eller dotter inom synnerligen överblicklig tid, första veckan i mars säger sakkunskapen. Det innebär att jag gjorde Berlinreportaget i medio av femte månaden och inbördeskrig i Spanien i medio av sjätte så nu anser jag ungen bör vara van vid vilken sorts morsa den får.
…
Jag talade med Dehlgren (chef på DN) samma dag som jag kom hem från Spanien och sa att jag ville ha tjänstledigt några månader för att jag ska ha ett barn, .. Jag vill inte ha något hymmel med det hela förstår du, för i längden kan ingenting döljas och varför i hela herrans namn skulle jag göra det? … Ekonomiskt ställer det sig så här: vi brukar betrakta det som sjukledighet, sa Dehlgren – brukar, tänka sig det – och det innebär full lön en månad, full lön en semestermånad, som jag tar ut nu, och tre kvarts lön två månader. Det klarar jag mig fint på. … Som sagt, skandal finns här ingen. Det allra roligaste är att se den oro som brutit ut överallt att jag skulle gå och gifta mig och fördärva alltihop, ”måtte hon inte göra det” sa en karl häromdagen, ”för vi behöver en pionjärunge”.

I sjätte månaden åker hon till Spanien igen och åker runt i militärfordon. Brev till vännen Cilla:

”Jag var gräsligt rädd många gånger där, att det skulle hända något invärtes. Inte så mycket för bomber för där reagerar jag som en lutfisk men för att vi skakade så införbannat i bilar, … Men det tycks ha klarat sig, så mycket man kan lita på disträa läkare som har femtonhundranitton barnafördande fall om dagen och rimligtvis inte kan bli så upprörda över en annans enda unge.”

Nå – lilla Ruffa kom så småningom och hur hon fixade det förstår jag inte. Barnafadern var nog en ganska vanlig hygglig karl men precis som sådana ofta gör, försvann han ut i environgerna. Det gick med goda vänners hjälp och en förstående arbetsgivare som inte ville bli av med sin stjärnreporter.

Här finns några klipp ur radioprogram med Bang. Lyssna på ”Journalisten Bang” av Malin Bergman från 2004, t.ex.
Citat från Barbro Alving, Personligt, Dagböcker och brev 1936-1939