1337, han var alltså 33 år,  flyttade Francesco Petrarca till byn Vaucluse några mil utanför Avignon. Han sökte lugnet och skönheten. Den anspråkslösa stugan låg alldeles intill floden Sorgue där den rinner fram ur en grotta i kalkstensberget några mil utanför Avignon. Han ville komma bort från det stimmiga och hektiska (nöjes-)livet i den bullriga påvestaden, få ro att läsa och skriva. Hans 3 år yngre bror Gherardo, som just tagit sig ur en olycklig kärlekshistoria, skulle bo där med honom. Lillebror var ett ständigt problem, han verkar ha varit stökig, behövde alltid pengar, ingen reda.

De skulle odla en trädgårdstäppa, fiska i ån, vandra i markerna. Gherardo gav snabbt upp, det var litet för asketiskt för hans smak så Francesco blev ensam kvar (nå – han hade några tjänare). Han njöt uppenbarligen, han läste. Petrarca älskade böcker, samlade böcker – de var hans vänner. Han skrev i ett brev till kardinal Colonna, vän och arbetsgivare, hur böckerna:

… kommer till mig från världens alla delar och från alla tidevarv. Lysande i tal och intelligens, i statskonst och krigskonst, inte besvärliga, de har plats i ett hörn av min anspråkslösa stuga; aldrig motvilliga eller tråkiga, de lyder ivrigt mina order, alltid redo att komma eller gå igen. Än den ena, än den andra frågar jag till råds, och de svarar mig utförligt, berättar sina historier eller sjunger sina sånger.

Några avslöjar naturens hemligheter, andra ger råd om hur man ska leva bättre och dö bättre; några berättar om sina egna dåd eller om forntidens hjältars, deras ord får gamla tider att leva igen. Några jagar bort mina sorger med sin munterhet och ger mig skrattet tillbaka igen med sina skämt. Andra lär mig bära alla bördor, att hoppas på intet, lär mig känna mig själv. De är skickliga på fred, krig, jordbruk, lagar, navigation. De lyfter mig i motgången, tuktar mig i framgången, ber mig se till slutet, påminner mig om dagarnas flykt och hur snabbt livet förinner.

För alla dessa gåvor begär de ett litet pris – endast en öppen dörr till mitt hus och mitt hjärta, för fiendskap har lämnat dem få tillflyktorter i världen och bara motvilliga vänner. ( … ) De förväntar inte att silkesgobelänger ska täcka mina bara väggar eller att yppig mat ska dofta på mitt bord, eller att mina salar ska ljuda av oväsen från många tjänare som passar upp på en hord av gäster. Min beskedliga trupp av böcker är nöjda med sin egen kost och delar den med mig där jag sitter på min rosenröda bänk. De bjuder helig föda och ljuvlig nektar att dricka.

Ur Petrarch and his world av M Bishop. Översatt från engelska.

Jag har sträckläst i den sen jag var och hämtade den, amerikanska professorer har en särskild förmåga att skriva fängslande utan att ge avkall på vetenskaplighet. Boken ger en bred, färgstark bild av sydeuropa på medeltiden; om att vara skolpojke i Montpellier, studentlivet i Bologna (häpnadsväckande! återkommer till det), myllret, snusket, fattigdomen och det groteska överflödet i påvestaden Avignon. Ett och annat kan jag kanske opponera mig emot – den är mer biografiskt inriktad än litteraturvetenskaplig, och jag blir en smula misstänksam när det är för nöjsamt. Som att det liksom måste vara litet tråkigt för att vara vederhäftigt. Men den har en redig notapparat, han vet nog vad han skriver om, Bishop. Min andra nya bok om Petrarca är mer inriktad på verken, mer ambitiös men också ganska svårtillgänglig. (Petrarch – a critical guide to his complete works, Kirkham/ Maggi)