comment 1

Jag tycker om små böcker …

… d.v.s. små till formatet. Böcker som ligger bra i handen, kan stoppas i en ficka, lämpar sig för liggande läsning men som ändå är väl inbundna och har en lättläst typografi. Jag har några stycken och i går hittade jag ytterligare en på biblioteket:
Minnets Svanar, Svensk romantisk poesi, i urval av Horace Engdahl, FIB:s lyrikklubb, 1988.

Den stod i hyllan och såg så lagom behändig ut. Sen blev jag sittandes i en stol, läsande, tills bibliotekarien körde ut mig. Dikterna i den är ju inte så uppseendeväckande nya – de ingick allihop i gymnsiesvenskan (på min tid). Kellgren, Thorild, Atterbom, Wallin, Stagnelius och grabbarna. En dam, Euphrosyne, och en kommentar till varför hon är så ensam. Det som får läsningen att lyfta är just Horace Engdahls kommentarer – han skriver så bra, klart, koncist och knappt men med tyngd. Tankarna börjar spinna och läsningen blir helt annorlunda. Nya ögon. Med utgångspunkt i Kellgrens Den nya skapelsen, skriver han:

Minnets avståndverkan låter allting framträda i önskningarnas ljus. Minnet är därför, paradoxalt nog, hoppets ort. När den nya verkligheten framträder i nuet, som i Kellgrens dikt, är det som en utstrålning av förlorad lycka.

Att göra en poetisk metod av detta tillstånd var kanske romantikernas verkliga innovation. Det är förvisso ett subjektivt skrivsätt, men det kan inte utan vidare läsas som ett bekännelsens språk. Subjektet är en litterär möjlighet som kan utnyttjas på många sätt.

Kanske ett sätt att läsa Petrarcas kärleksdikter – de flesta av dem behandlar på ett eller annat vis tidens flykt och återskenet av upplevelser för länge sen. Jag undrar om det verkligen var romantikernas innovation även om deras lek med tid, minne och identiteter var mer subtil, som spegelbilder av spegelbilder. Några klipp som kan illustrera. Petrarca först:

Sonett 159 (som skrevs efter Lauras död)

Från vilken urbild, från vad himmelsk trakt
tog väl Naturen mönstret till så sköna
och ädla anletsdrag, och lät oss röna
vad som däruppe står i hennes makt?

Sågs en gudinna lösa sådant guld
i skogens vind, en nymf i källans skygd?
När lyste i en själ så mycken dygd?
Men till min död är allt hos henne skuld.

Den tror sig fåfängt gudaskönhet finna
som aldrig sett hennes pupiller brinna
när milt de blickar runt; och ingen fattar

hur Amor dödar, nästa stund hugsvalar
om ej han vet hur ljuvt den sköna talar,
hur ljuvt hon suckar och hur ljuvt hon skrattar.

Ur Kellgrens Den nya skapelsen, slutet:

Du som av skönhet och behagen
En ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
Jag endast dig i verlden ser.

Förgäves ur din åsyn tagen,
mig blott din tanka unnas mer:
I dina spår av minnet dragen,
Jag endast dig i världen ser.

Kellgren hade definitivt läst Petrarca, bilderna är för lika för att det skulle vara ett sammanträffande. Men de förmedlar båda, också, ett allmänt europeiskt arv från de riktigt gamle – både Sonett 159 och Den nya skapelsen använder Platons idélära: Verkligheten är en skugglik avbild av de ursprungliga idéerna eller begreppen. Men de använder myten på olika sätt. Kellgrens dikt berättar om fullkomlig harmoni, också vrede och själskval är en del av den stora bilden som återspeglar skönhet och kärlek.* Petrarca är kluven, som alltid. Lauras skönhet är ren och den kärlek hon väcker är ren men Francesco, ofullkomlig i sin svaghet,  känner ändå bitter längtan och skam. Hon är en himmelsk avbild, han sitter fast i gyttjan.

Hos Petrarca är ”duet” oftast läsaren, i ett fåtal dikter tilltalas den älskade (i Björkesons urval 6 av 103). Han berättar för oss rakt på. Laura, den tillbedda, är vanligen 3e person. Kellgrens dikt däremot riktas demonstrativt till hans musa, dvs Hilma, som hon hette. Läsaren är åskådare. Du som av skönhet… men detta ”du” är retoriskt, han behöver det för att framhäva sitt jag. Det skapar en lätt kylig distans som inte alls finns hos Petrarca.

Jag bläddrar vidare bland minnets svanar till Atterbom, och se – han refererar själv till Petrarca, ett par av de citerade dikterna, Minnesrunor och Eroticon, är dedicerade till 1300-talspoeten. Också i Tillägnan hör man ett starkt eko från Petrarcas dikt:


Om för din fot en ros av västan höjes
På ängens duk, som vårens färgor bär,
Säg för dig själv; så i min älskling röjes
Ett stilla evigt blommande begär.
Om av en bäck din morgonstig fördröjes,
Läs i hans gråt det kval, som mig förtär;
Om mina tårar må han höra tala,
och sorla se’n till mig och mig hugsvala.

Jo, jag tycker det är en vacker dikt men – så ljuvt, så blodfattigt, så långt från Francescos ångestfyllda åtrå och rasande förtvivlan man kan komma.

Kanske är den här parallellen helt fel, kanske förleds man av att metaforerna är de samma, romantikerna hittade inte på dem. Kanske har Björkeson, i sin översättning av Il Canzoniere, i sin tur lånat de svenska romantikerna språk? Och den yppiga blommigheten fanns redan i den gamla trubadurdiktningen som var ännu äldre än Francesco Petrarca – men se det är en annan historia!

* också Fröding skrev i nyplatonsk anda
110305/ Jag har reviderat det här inlägget – var inte nöjd.

 

Annonser

1 Comment so far

  1. Pingback: Romantiska blommor | Stänk och flikar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s