comment 1

Mio caro Francesco

Det var en försommarmorgon för några år sedan. Ni vet, en sådan morgon då man vaknar till fågelsång och björklövsdoft och med en ljuv sommarbris fläktande i sovrumsgardinen; redan innan man slagit upp ögonen, vet man att det här blir en dag att njuta av. Alltså: efter morgonkaffet åker hängmattan upp under äppelträdet – en bok måste man ha – jag letar i bokhyllan. Kanske … jo varför inte så blir den äntligen läst: Kärleksdikter av Francesco Petrarca.

Som vanlig hoppar jag över förordet,  jag vill möta texten på egen hand först utan instruktioner, och börjar läsa den första sonetten:

Ni som i dikterna jag samlat här
hör suckarna som närde mig den gången
då av min ungdoms misstag jag hölls fången
och delvis var en annan än jag är.

Jag hoppas ni som prövat Amors pilar
kan lida med mig, …

Porträttet av Petrarca är tecknat av en samtida konstnär, Altichiero (1330 – 1390), verksam i Verona och Padua. Det skulle kunna vara likt honom, Altichiero kan ha träffat Petrarca.

Jag grips direkt av tilltalet, där står han, den gamle poeten, och ber så innerligt, att jag ska lyssna på honom. Det är svårt att motstå, man stöter inte så ofta på en man som vill tala om sina känslor. Jag blir nyfiken – vad är det han vill berätta? Jo, långfredagen den 6 april 1327, under mässan i S:ta Klara i Avignon, såg han henne första gången: Laura, den vackraste av alla, den mest underbara varelse som någonsin funnits i sinnevärlden. Han såg henne, jag skulle gissa att deras blickar möttes. Om och om igen återkommer han till den blicken, till hennes förtrollande ögon.

Det var den dagen då solens varma glans
i sorg över sin skapare förfrös
som jag tillfångatogs och aningslös
av era sköna ögon, kvinna, bands.

Francesco var 23 år, Laura var 17. Han blev hjälplöst och passionerat förälskad och kunde sedan aldrig glömma henne. Laura var oåtkomlig som en hägring, det var en omöjlig kärlek. Under hela livet skrev han den ena dikten efter den andra om de känslor som hon framkallade. Och filade på dem, vände och vred, bytte ord, skrev om och om igen. 366 ”canzoniere” eller sånger kom med i den sista versionen som han sammanställde 1373, då en åldrad man.

Tillbaka till mig i hängmattan, 635 år senare. Jag blir helt oväntat och nästan mot min vilja infångad. Läser, vänder blad, bläddrar tillbaka, läser dikt efter dikt. Och om det nu beror på solvärmen, insektssurret i äppelblommen eller sonetternas jämna rytm -miraklet inträffar. Petrarcas ord drar mig med till en annan tid och ett annat land. Jag hör tydliga andetag, ett hjärta som slår bakom orden.

Är det ej kärlek, vad är det jag känner?
Om det är kärlek, säg då vad den är
Ett gott, som så torterar och förtär?
Ett ont, som med så ljuvlig låga bränner?

Om jag har valt att brinna – varför tårar,
och är jag nödd – vad tjänar jämmer till?
Hur fick du sådan makt, fast jag ej vill,
o liv som dödar, ofärd som bedårar?

Och har jag samtyckt hövs ej att jag klagar.
Emellan stridiga orkaner kastad,
i bräcklig, redlös båt jag mig befinner,

så lätt med visdom, tungt med misstag lastad
att jag ej vet vad själv jag vill, och brinner
om vintern, skälver under sommardagar.

Känsloläget i dikterna pendlar mellan spänd eufori och djupaste förtvivlan. Han fann ingen ro. – Någon enstaka strof talar om en stunds vila från de stormande känslorna minnet av hennes skönhet kunde ge lindring:

Det gyllne håret hade vindens fläkt
löst upp, och snodde lockarna i tusen
små slingor lekfullt; bländande var ljusen
vars älskligt sköna strålglans nu är släckt.

….

En dödligs var ej hennes sätt att gå
utan en ängels, och det ord som sprang
från hennes läpp hade ej mänsklig klang.

Men strax var han tillbaka i ångest, tvivel och skam.

Blind ser jag, skriker med förstummat tal;
jag vill förgås, och ber om hjälp i nöden,
hatar mig själv men kan för andra brinna;

Mitt skratt är tårar, och jag får ur kval
min näring; leds vid livet, vämjs vid döden.

I strof efter strof vände och vred han på samma tema. Konflikten mellan ljuv förälskelse och förtärande längtan, upphöjd skönhetsdyrkan och djupaste skam. En fixering till en upplevelse som han inte kunde ta sig ur. Inte ens efter Lauras död i pesten 1348 dog denna längtan även om plågan verkade mildras från ångest till sorg när han blev äldre. Nästan hela livet fortsatte han att försöka fånga in sin själsnöd, betvinga den med ord, binda den i strikt rytm och vackra rim. Och jag hör honom men förstår ändå inte – Varför led han så? Det finns inga belägg för att han skulle ha känt Laura personligen, om hon ens fanns. Hans nära vän Giaccomo Colonna frågade honom en gång i ett brev om hon inte var påhittad. Förmodligen såg han henne bara några enstaka gånger på håll.

Först tänker jag att det handlar om frustration, förträngd sexualitet; men även om en prästvigd man under det strängt religösa 1300-talet, offentligt var tvungen att leva i celibat, så var inte kravet alls så strängt i praktiken. (Bocaccios ”Decamerone” vittnar tydligt om det.) Och Francesco var inte avhållsam, han fick två barn. Handlar det om en poetisk konvention? – Petrarca var influerad av den sydfranska trubadurdiktningen där den besjungna damen alltid per definition var oåtkomlig och obesvarad kärlek var ett ideal. Men nej, hans ord är så levande, han kommer så nära. Jag tvivlar inte på att det är äkta känslor. Men vad handlar det om? När man läst en stund inser man att han inte skrev om Laura, hon är bara en katalysator, han skrev om sig själv. ”Se mig!” Skrev han ens om kärlek? Inte om kärlek i meningen innerlig relation, möjligtvis om sin egen kärlekskänsla. Om kärleken som bristsymptom. Jag får en stark känsla av att det finns en djupare själskonflikt bakom. Han längtar, får ingen ro, har ångest.

Går det ens att förstå en man som levde för 650 år sedan? Han bad oss faktiskt försöka, den 6 april 1334 skrev han:


Om ej jag räknar fel är det sju år
idag som suckande från strand till strand
jag gått i nätter, dagar, hetta snö.

Eld inombords och utåt bländvit snö,
med dessa tankar, blott med annat hår
skall gråtande jag följa varje strand
för att beveka kanske någons ögon
som föds till världen efter tusen år
om så långt liv beviljas odlad lager.

Vem var du, Francesco?
Sedan den där sommardagen har jag inte kunnat släppa honom – jag har letat information, läst de översättningar som finns till svenska, till och med försökt mig på orginaltexterna (svårt, för svårt!). Läst om och av och plockat upp kunskapsbitar för att försöka skapa en bild av den mycket komplexa personligheten Francesco Petrarca. Och varje gång jag på nytt läser hans dikter blir jag förförd. I skönhet oöverträffade, drabbande, intensiva.

Det är (naturligtvis) inte bara jag som fastnat för honom. Han var redan under sin livstid en stjärna, hans verk spreds i avskrifter. Då handlade det mest om hans mer högstämda verk på latin. Kärleksdikterna skrev han på sitt eget modersmål italienska och det var främst dessa som överlevde honom, de kopierades, lästes och tonsattes. Han var utan jämförelse Europas mest populäre poet under flera sekel framåt. När man började trycka böcker blev han än mer läst – Il canzoniere trycktes i 150 (!) upplagor redan under 1500-talet. Om man skulle våga sig på en parallell: En renässansens John Lennon kanske?

Kärleksdikter, Natur och Kultur, 1992, i mästerlig översättning av Ingvar Björkeson. Tyvärr har han inte översatt alla dikterna bara drygt 100 av de 366. Det är inte alls samma upplevelse att läsa dem i engelsk översättning. På sidan Petrarca, Som den skiraste spets … har jag citerat ett par dikter i sin helhet.

Vem var Laura? Hur såg hon ut? Jag skulle tro att namnet Laura är påhittat. På italienska går det nämligen utmärkt att använda metaforiskt: L’aura betyder vind (som den vind som leker med Lauras hår) eller andetag, lauro betyder det evigt gröna lagerträdet som var lyrikguden Apollons symbol. ( ”odlad lager” i diktcitatet ovan är en metafor för ”poesin” ) Francesco beskriver henne som blond – troligen fanns det en blond dygdig, skönhet i Avignon som han fick ögonen på, någon viss. Men för dikternas skull spelar det just ingen roll vem hon var.

Annonser

1 Comment so far

  1. Pingback: Tidsresenär | .Stänk och flikar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s