comment 0

Ett pensionat i Alexandria …

… är scenen för Naguib Mahfouz roman Miramar. Den börjar förföriskt vackert.

Alexandria. Äntligen. Alexandria. Daggens Drottning. Den bleka glorians fägring. Strålande famn, tvagen med himmelskt vatten. Hemlängtans innersta kärna, dränkt i honung och tårar.
Den massiva gamla byggnaden tornar upp sig framför mig ännu en gång. …  Med sina väggar, urblekta av fukt, tycks den behärska landtungan, planterad med palmer och lummiga akacior,  …
Mariana, kära Mariana, låt oss hoppas att du är kvar där vi så ofta kunde finna dig. Det är inte så mycket tid kvar; världen förändras snabbt och mina svaga ögon under de glesnande vita ögonbrynen kan inte längre fatta vad de ser.
Alexandria, jag är här.

Hos pensionatsvärdinnan Mariana, till åren kommen men med ett glamoröst förflutet i Alexandrias societet, bor en liten grupp män i olika ålder och med mycket olika erfarenheter.

Två gamlingar: Den sympatiske, vidsynte Amer Wagdi som en gång var en framstående journalist och Tolba Bej, före detta förmögen jordägare som har förlorat allt under någon av de politiska omvälvningarna i Egyptens historia.
Tre yngre män: Sarhan al-Beheiry med bakgrund på landet, utbildad medelklass, ambitiös småfifflare. Hosni Allam, en rik och bortskämd jordägarson som kör runt i sin bil på dagarna och rumlar om på Alexandrias bordeller på nätterna. Den tredje är den stillsamme och tillbakadragne Mansour Bahi, programledare vid Alexandrias Radio. Hans hemlighet är att hans bror är polischef.

Bland dessa män arbetar den unga, vackra och förnuftiga bonddottern Zarah. Hon städar och passar upp. Så snart hon visar sig dras männens blickar, tankar och fantasier till henne; i hennes fotspår uppstår virvlar av heta känslor.  Själv har hon helt andra drömmar; hon vill lära sig läsa, få en utbildning. Det är Zarah som, i sin oskuldsfullhet, driver historien som Mahfouz berättar.

Vi dras steg för steg in i intrigen, vi ser samma händelseutveckling i tur och ordning ur de fem männens synvinkel fram till den dramatiska höjdpunkten. ”Jag” byter person. Trots att vi nästan hela tiden befinner oss innanför pensionatets väggar får vi genom deras tankar en mångfacetterad skildring av staden, deras minnen ger oss glimtar av Egyptens 1900-talshistoria. Det är ett skickligt berättargrepp, elegant genomfört. Här har Hosni Allam ordet, han är bitter, utvecklingen har kört över honom. Det räcker inte att äga jord längre, man måste ha utbildning:

Havets uppsyn är mörk, fläckig, blå av undertryckt vrede: det finns ett otyglat raseri i vågornas ändlösa brus. Revolution? Varför inte? För att förpassa er dit ni hör, ni ättlingar av slavinnor, ta alla era pengar och gnugga era näsor i gyttja. Visst jag är en av er. … ”Ingen bildning”, sade hon, ”och hundra osäkra tunnland”

Romanen liknar en salongskomedi, man går ut och in rummen, dörrar smäller, vi hör röster bakom väggar. Underhållande slapstick blandas med mörk dramatik och poesi. En nätt roman på bara 154 sidor men med rikt innehåll. Jag tycker mycket om den.

Miramar utspelar sig i Alexandria under 60-talet. Men idag måste man ju lägga in en aktuell bild från Kairo. Lycka till, modiga egyptiska folk!

Wikipedia har hela tiden uppdaterats med senaste nytt. Också svenska wikipedia uppdaterades omedelbart med nyheten att Mubarak avgått. Klicka på Bilden!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s