Sophia Elisabeth Brenner hette hon som blev kallad så. ”Den tionde musan” var ett annat epitet. Jag lyssnade med ett halvt öra på vetenskapsradion historia under eftermiddagen idag och lystrade plötsligt – hon verkar ha varit en mycket intressant kvinna från karolinernas tid (1659 – 1730). Kunde inte låta bli att lura min arbetsgivare på en halvtimma och göra en sökning.
Enkel bakgrund, hon kom från en hantverkarfamilj. Fick en för tiden ovanligt påkostad utbildning om man betänker hennes kön och samhällsklass. Tösen måtte ha varit mycket intelligent för att hennes föräldrar skulle satsa så mycket på henne. Hon fick ”utbildning i Tyska skolan Stockholm, där hon gick i samma klass som pojkar, … lärde sig sex språk tillräckligt flytande för att redan i ungdomen förmå skriva dikter på dem alla.” skriver wikipedia. Hon gifte sig med en konstnär, umgicks med celebriteter. Aurora Königsmarck, salongslejoninna, och Urban Hiärne, som avskaffade häxprocesserna, är ett par namn som känns litet bekanta. Och hon blev alltså en firad poet – den första svenska författarinnan som kunde leva på sin penna. Feminist enligt tidens mått, hon var influerad av den ”franska salongsfeminismen”, de damer som brukar kallas ”preciöser”.
Nå vad skrev hon – med viss möda går det att hitta hennes poesi på nätet. Hon skrev bruksdikt, beställningar från tidens högvälborna, att läsas vid bröllop och begravningar, hyllningsdikter till de kungliga, bland annat en lång dikt till Karl XII efter segern i Narva 1700. – Och, förlåt, kära Sophia Elisabeth, jag tycker det mesta är ganska oläsligt! Barocken är ingen favoritepok för mig, varken när det gäller måleri eller litteratur. Tillkrånglat, krumbukter och omskrivningar. Jag tycker faktiskt att det går lättare att läsa 1300-talspoesi än Brenners dikter. Men den här lilla dikten, skriven till en barnbegravning är rörande enkel.
EPITAPHIUMÖfwer sin lilla Gudotter/
Den Fordom
Ädle och Wälborne
Nu hos Gud ewinnerligen Saliga lilla Jungfru/
Jfr. Mätta Magdalena
Palmskiöld/
Secreterarens uti Kongl. May:tz Cantzlij
Den Ädle och Wälborne
Herr Elias Palmskiölds
Samt
Fru Catharina Magdalena
Blixencronas
Endesta kära Dotter
Hwilken oförmodeligen på sit Nionde Ålders År afsomnade
i Stockholm den 19 Septemb. År 1710.✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤STå stilla Wandrings-Mann/ så skal jag dig berätta/
At härinunder/ göms en späd och liten kropp
Et kiärt/ et enda Barn/ et Barn af mycket hopp/
Herr Palmskiölds Ögna-frögd/ hans täcka lilla Mätta.Sin Mammas Conterfey i Seder som i tycke/
Den ock/ om ingen ting så mycket lade winn/
Som at hon måtte wäl upfostra/ Doter sin/
Och lemna efter sig et litet Mästerstycke.Det war et hiärtans Barn/ hwad under om wår HErre?
Som til des rena siäl fann sielfwer wälbehag/
Med hennes hädanfärd/ ei welat ha’ fördrag
Och tänckt; det dåger wäl åt werlden något wär
✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤
Ett prov på Brenners feminism finns här. Den är faktiskt litet lustig, hon var på gott humör när hon skrev den.
Mer om Brenner:
– Hennes poesi finns på litteraturbanken, både som text och i faksimil.
– Två artiklar i Svd. Av Carina Burman och Valborg Lindgärde
– 2010 kom en biografi: Wår lärda Skalde-fru, Sophia Elisabeth Brenner och hennes tid, som jag är mycket sugen på. Det är säkert mycket intressant att läsa om fru Brenner.
(Förlaget har gjort den här flashiga siten om boken.)
– Elisabet Göranssons avhandling Letters of a learned Lady 2006 Om Brenners korrespondens.
– sist men inte minst har Carina Burman skrivit en roman med en, vad det verkar, spännande intrig baserad på Brenners liv. Den tionde sånggudinnan. Slut på förlagen men biblioteken har den säkert.
Barockens musik är däremot högst njutbar. Händels Xerxes kan inte Sophia Elisabeth Brenner ha hört, hon hade lagt ner sin penna för gott när den skrevs, men hans tidigare verk hade hon säkert tillfälle att avnjuta:
Stänk och flikar 