comment 0

Om att sikta mot stjärnorna men landa i skogsbrynet …

”Pekoral (från latinet pecus: boskap, fä) är en text som är allvarligt syftande, men som genom framför allt stilbrott eller att man använder felaktiga ord och uttryck, ofrivilligt får en komisk verkan. ”

Citerat från wikipedia apropå Bai:s kommentar till Hedvig Charlotta Nordenflychts dikt Den tysta kärleken som jag citerade i mitt förra inlägg.  Jag har funderat litet, Nordenflycht hör ju till de poeter som av somliga fått pekoralstämpel. Man kan förstå det men jag tycker ändå att det är orättvist. Just den här dikten räddas genom den avsiktliga milda ironi som finns i de sista raderna. Hon kunde småle en smula åt sig själv – det är ju ganska trevligt att vara kär även om föremålet är ouppnåeligt. Tror jag – det är svårt att rätt läsa alla nyanser i 250 år gammal poesi. Vi vet ju inte vad som gick an och inte gick an då.

Det är inte en alldeles vanlig historia som ligger bakom dikten; Fru Nordenflycht var som mogen kvinna och tvåfaldig änka djupt förälskad i en 17 år yngre man – en offentlig hemlighet. Det var naturligtvis omöjligt men uppfattades tydligen inte som löjeväckande av samtiden. Hon var en ledande kulturpersonlighet under mitten av 1700-talet, mycket bildad, uttalad feminist, högt respekterad. Hon bildade ett ordenssällskap, Tankebyggarorden, tillsammans med en krets framstående herrar, bland dem diplomaten, kanslipresidenten och poeten Gustaf Philip Creutz – som däremot skrev en del stilig ädelpekoral! Hans pastoral Atis och Camilla måste man småle åt. Här ett litet smakprov ur Sommarkväde. Man både fnissar och rodnar:

Hit såg man mången ung herdinna
Ifrån sin herdes armar fly
Och här detsamma ödet finna,
Som hon så menlöst ville sky.
Förgäfves rodnan kinden höljer,
Ty blygseln sig i skuggan döljer,
Men hennes suck i skuggan hörs.
Naturen är på herdens sida,
Hvem mäktar väl mot hjertat strida,
När vapnet blott af blygseln förs?

Men den förtjusta grottan retar
Den djerfhet herden redan har;
Herdinnan efter stränghet letar,
Men finner endast ömhet qvar.
Af vällust börja tårar rinna;
Snart begge deras himmel finna
Och smälta uti nöjen bort.
Du lund som skyddat deras låga,
Ack vore det i din förmåga,
Att ej vår sällhet blef så kort

* * * *

Ett urval av Hedvig Charlotta Nordenflychts texter, med förord av Sture Allén kan laddas ner gratis hos Svenska Akademien.

23 år gammal skrev hon denna lilla klagodikt:

Dumma lag, du blinda sed
Som av nedrig avund ljuder,
När du Evae kön förbjuder
Att Parnassen komma ved.

Att du först har fått din fart
Ur en svag och manlig hjärna,
Som sitt välde velat värna,
Är väl utan tvivel klart.

Fru Nordenflycht skapade sig dock en plats på parnassen. Vi minns henne och läser henne.

PS. Jag hittade Horace Engdahls högtidstal 2010 om Gustav Philip Creutz:

Något av det mest kännetecknande för poesin före romantiken är att konstfullheten har ett värde i sig. Bortser man från detta förhållande, måste man ställa sig frågande till ganska mycket i Creutz’ dikter: de virtuosa omskrivningarna, leken med anspelningar och stående motiv, de läckra hyperbolerna.

Engdahl anser ändå att Creutz ”skapade (… ) dikter som tillhör de bestående mästerverken i det svenska 1700-talet”. Hmm, tro det … men det är i alla fall nöjsamt att läsa vad Engdahl skriver om honom. Horace Engdahl har ordet i sin makt!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s