Det var i Kamakura som jag lärde känna Sensei. Då var jag fortfarande en ung student. En vän till mig, som hade åkt dit på sommarlovet för att bada i havet, hade skickat mig ett kort där det stod ”Du måste komma”, så jag hade bestämt mig för att försöka få ihop litet pengar och åka dit.

Den djupa vänskap som så småningom utvecklas mellan den unge studenten och den äldre mannen är centrum i den här romanen från början av 1900-talet. Det är en vänskap mot alla odds verkar det som. Den gamle mannen är mycket tillbakadragen och reserverad, det är den unge som är envis. Han fortsätter att hälsa på, föreslår promenader. Studentens försiktiga och respektfulla sätt får den gamle att ge efter så småningom:

”Jag är en ensam människa”, sade Sensei återigen ( .. ) ”men är inte du kanhända också en ensam människa? Även om jag är ensam så är jag äldre och kan låta allt vara och leva ett stillsamt liv, för dig som är ung skulle det nog inte vara så lätt att göra det. Du vill väl söka dig vidare så mycket du kan och när du gör det vill du väl ha något att konfronteras med …”

Ensamhet är ett huvudtema, olika sorters ensamhet.  ”Jag” (han är inte namngiven) kommer från landsbygden, hans far är bonde. Hans föräldrar förstår ingenting av det liv som en ung student lever i Tokyo. De är helt desorienterade i det nya moderna Japan som växer fram. Når studenten åker hem för att hälsa på sin svårt sjuke far, känner han sig ha tappat kontakten med alla därhemma, familjens vänner, det lantliga livet, sin bror. Sensei är ensam på grund av en gammal historia från ungdomen som kastar sin slagskugga över hans liv. Det är något han inte kan berätta, han har inte ens berättat historien för sin fru – en gammal skuld. Så småningom, i slutet av boken blir vi dock invigda i hemligheten och trådarna knyts ihop.

Vemod, alienation, en känsla av att något väsentligt har gått oåterkalleligen förlorat – historien är rakt och enkelt berättad, nästan lågmält. Jag associerar till Hjalmar Söderbergs ”Förvillelser” eller ”Den allvarsamma leken”. Tonen är litet densamma, delvis också motiven (de stillsamma promenaderna, uppgivenheten, de förstelnade sociala kraven, kärlek, svek, skuld).

Som ni märker tyckte jag mycket om boken. Jag är förvånad över att den är så lättillgänglig trots avstånd i tid och geografi. Den svenska översättningen är utmärkt, njutbart språk.

Natsume Soseki, Kokoro, svensk översättning 1996 av Vibeke Emond

I bilden en Youtube-länk till klipp ur en filmatisering från 1955. OBS! Stäng av ljudet, helt fel musik till de här vackra bilderna.