comment 0

Om att gräva en grop för andra …

Jag heter Renée. Jag är femtiofyra år. I tjugosju år har jag varit portvakt på Rue Grenelle nummer 27, ett ståtligt före detta privatpalats med lummig innergård, uppdelat på åtta ytterst exklusiva paradvåningar, samtliga bebodda, samtliga enorma. Jag är änka, korväxt, ful, har förhårdnader på fötterna och lider vissa självförpestande morgnar av en kadaverliknande andedräkt. Jag saknar utbildning, har alltid varit fattig försynt och obemärkt.

För en gångs skull ska jag skriva ner en bok, till på köpet en bästsäljare som sålt i miljontals exemplar i Frankrike och gjort sitt segertåg genom världen på en lång rad språk. Inte för att den inte är välskriven eller underhållande – det är den. Den innehåller en rad roande, satiriska porträtt av högreståndsinnevånarna i ett fashonabelt Parishus. Men jag ogillar starkt den bärande idén i romanen. Renée, huvudperson,  gömmer sitt riktiga jag bakom en spelad ”proletär” fasad. I själva verket är hon en bildad bokslukare med smak för filosofi och klassisk musik vilket hon inte vill visa för husets snobbiga innevånare. Det är den här konflikten som bär upp de första 300 sidorna och jag köper det inte. Det räcker inte för att engagera.

Författaren vill kritisera fördomen att proletärer skulle vara illitterata och överklassen kulturell. Hon karikerar skoningslöst (och ganska roande) det hyckleri som spelar tolerans mot underklassens brist på god smak men rynkar på näsan i smyg. Men är detta verkligen en särskilt vanlig föreställning? Jag tycker att Muriel Barbery slår in öppna dörrar, det är litet för sökt , det finns ingen poäng som kan engagera mig. Men kanske är klassamhället tuffare i Frankrike än här, borgerligheten borgerligare och mer inskränkt?  Jag, och tror jag, de flesta människor, blir inte särskilt förvånade om man möter en operaintresserad rörmokare, litterär sjöman eller filosofiskt bevandrad taxichaufför, varför i fridens namn skulle man bli det?

Dessutom tvivlar jag på hennes ärliga uppsåt. Det finns i boken ett slags intellektuell snobbism. Jo visst är portvakterskan René en förtjusande kvinna, hon kan ju både citera Tolstoj och tycker om smala filmer. Och visst är lilla olyckliga Paloma rörande i sin förlästa brådmogenhet, hon är ju såå intelligent. Nedanstående citat visar vad jag menar, det har riktigt dålig smak, så här beskriver den bildade Renée sin mor:

Hur kunde denna kvinna, som visserligen aldrig hade behandlat oss illa eller slagit oss, men heller aldrig visat att hon älskade oss ( … ), hur kunde denna enkla bondmora som satte barn till världen lika självklart som hon grävde eller matade hönsen, hur kunde denna illitterata, förslöade mor som aldrig ens gitte kalla oss vid det namn som hon själv givit oss och som jag betvivlar att hon kom ihåg alla gånger …

Den här boken dissar jag alltså. Jag tycker att Muriel Barbery själv ramlar i den grop som hon gräver för överklasshönsen i huset på Rue Grenelle.

Muriel Barbery Igelkottens elegans, 2006, översatt till svenska av Marianne Öjerskog 2009.

PS. Jag får ingen fason på den här posten, tycker inte att jag lyckas få fram min poäng. En passage från Jane Eyre ringer i huvet som kanske kan illustrera min tanke litet tydligare. Jane har precis fått arbete på en byskola, tiden är första hälften av 1800-talet:

I morse öppnade byskolan. Jag hade tjugo elever. Bara tre av dem kan läsa, ingen kan skriva eller räkna. ( … ) De talar traktens bredaste dialekt ( … ) Några är inte bara okunniga utan också ohyfsade, klumpiga och motspänstiga, men andra är läraktiga, vill tillägna sig något och visar en läggning som gläder mig.. Jag får inte glömma att dessa bondbarn i grova kläder är av lika god stam som telningar av de finaste familjer, och att spirande begåvning lika väl kan finnas i deras hjärtan, som hos de mest högättade.

Just det här stycket var på tapeten i läsecirkeln om Jane Eyre. Vi var nog ganska överens om att så skulle man inte kunna skriva nu – man skulle inte ifrågasätta allas möjlighet att lära. Dock tyckte vi att man kunde ha överseende med CB – Jane Eyre kom ut för så länge sen, för 160 år sedan. Hon var nog ändå ganska radikal för sin tid.  – Nå, så hittar man en passus som den om Renées mor, skriven på 2000-talet!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s