”Tills morgonen grydde kastades jag omkring på ett svallande hav, där ängslans vågor rullade in under glädjens brottsjöar. Jag trodde ibland att jag bortom dess vilda vatten såg en strand, ljus som Beulahs kullar, och då och då väckte en frisk vind mitt hopp och bar min ande i triumf mot målet. Men jag kunde inte nå det, inte ens i inbillningen – en stark motvind blåste från land och drev mig ständigt tillbaka. Förnuftet höll tillbaka yrseln, omdömet varnade lidelsen”

Tidigt 1800-tal! Och det kan knappast vara från någon annan tid, möjligtvis skulle det kunna vara av fröken Lagerlöf ca 50 år senare. Nuförtiden är det bara inte möjligt att uttrycka sig så. På allvar.

Jag läser Jane Eyre inför Sveriges Radios start av en ny omgång av Bokcirkeln, som jag definitivt ska följa. Vårt lokala bibliotek arrangerar en ”riktig” läsecirkel parallellt – jag ser verkligen fram emot det! Jane Eyre är lättläst trots det yviga bildspråket, man rasar genom sidorna. Charlotte Brontë kunde konsten att berätta en historia och man kan inte låta bli att tycka om lilla tappra Jane som vacklar mellan det mest strikta snusförnuft och den vildaste passion. Men bildspråket! – nästan för mycket, man måste småle och det var nog inte hennes mening.

Jag kommer att återkomma till Jane – promise! Bokcirkeln startar 1 november.

Mer storm – Charlottes lillasyster Anne skrev ”Lines composed in a wood on a windy day”:

MY soul is awakened, my spirit is soaring
And carried aloft on the wings of the breeze;
For above and around me the wild wind is roaring,
Arousing to rapture the earth and the seas.

The long withered grass in the sunshine is glancing,
The bare trees are tossing their branches on high;
The dead leaves, beneath them, are merrily dancing,
The white clouds are scudding across the blue sky.

I wish I could see how the ocean is lashing
The foam of its billows to whirlwinds of spray;
I wish I could see how its proud waves are dashing,
And hear the wild roar of their thunder today!