comment 0

”I think I will buy the flowers myself” …

Mrs Dalloways öppningsfras i Virginia Woolfs roman – vi kliver rakt in i hennes värld redan i första meningen. Den användes också som öppning i ”Timmarna”, Stephen Daldrys film. Men inte i Magnus Bergs dramatisering för Sveriges Radio – pjäsen börjar försiktigare:

”Hon hade just börjat sitt 52a år och, som för att fånga den fallande droppen, slungade sig Clarissa rakt in i ögonblickets hjärtpunkt, naglade fast det där. Och hon såg som för första gången spegeln, toalettbordet, alla flaskorna, och samlade hela sitt jag i en enda punkt. Hon såg sig i spegeln, och betraktade det finskurna, rosiga ansiktet som tillhörde kvinnan, som just denna kväll skulle ha bjudning. Clarissa Dalloway, hon själv.”

Sen hör vi tunga ljud, någon som arbetar hårt med att banka och lyfta något, köksan förstår vi, i oväsendet bryter Clarissas svala röst in med hennes välbekanta replik. (”Uppstairs and downstairs”!).

Pjäsen är, och måste vara, en grundlig omarbetning av romanen. Boken innehåller ju knappt någon dialog, allt berättas i långa inre monologer och beskrivningar av miljöer. Inte så lätt i radio. Magnus Berg måste ”hitta på” samtal och försöka gestalta en Londongata, en sommarveranda på landet, festsalonger, krigsscener i Italien, etc med ljud. Jag tycker att det fungerar ganska bra men är medveten om att jag har boken i gott minne. Känner igen scenerna och min hjärna fyller i.

Jag upplever pjäsen som mer dramatisk än boken.  Snabba klipp mellan de olika huvudpersonerna, drastiska brott i stämningsläge. Jag saknar bokens långsamma avslöjande av vilka personerna är och vad som har hänt i deras liv. Om man inte har läst boken kan jag tänka mig att det är ganska lätt att tappa tråden. Men om man har persongalleriet och huvuddragen klart för sig, levandegör pjäsen en historia, som jag har tyckt är ganska svår att ta till sig.

Jag läste boken för en studiecirkel, delvis av plikt, alltså. Hade nog inte tagit mig igenom den annars. Första reaktionen var: ”Vad angår dessa människor i Londonsocieteten på 1920-talet mig? Fru Dalloway med sina hattar, klänningar, små bekymmer för middagsbjudningen som hon ska ha. Hennes tillvaro är så händelselös; men Virginia Woolf har, förstår jag, velat skildra just det. En människa som livet har gått förbi utan att beröra henne. Meningslösheten i vardagen. Men jag upplever att avståndet i tid och miljö är för långt för att man kunna identifiera sig. VW skildrade sin vardagsmiljö, vi 90 år senare måste ”översätta”, försöka flytta historien till en tid och plats mer bekant för att kunna kliva i Clarissa Dalloways skor.

Också romanens andra berättelsetråd, om den traumatiserade soldaten som bär på hemska krigsminnen och inte klarar av att hålla ihop tillvaron, har jag svårt att engagera mig i. Tills det slår mig att det är väl just så det är – det har Clarissa också, soldaten är bara ett obehagligt inslag i middagskonversationen. Det var kanske det VW ville visa.  Människor som bär på fruktansvärda minnen, som lever nära gränsen mellan liv och död, finns ju i vår omgivning idag också. I en parallell värld. För mig och många med mig är det så i alla fall. Man blir aldrig riktigt berörd.

Trots alla mina invändningar stannar romanen i mitt minne. Det är svårt att bestämma sig för om man ska tycka om Clarissa eller ej. Ibland kan jag tycka litet synd om henne för hennes dåliga självförtroende – men hon har gjort sina val i livet. Oftast tycker jag att hon är ganska inskränkt och feg. Hon gömmer sig bakom konvenansens krav.

Mer om Virginia Wolf:  Jeanette Winterson har stått för förorden till den nya upplagan av Virginia Woolfs romaner (Vintage Classics’, finns på Amazon). Hon var inte så förtjust i tanken därför att:

I felt that while Virginia Woolf’s work needs nothing added, it does need some weight taken away. She has been hi-jacked by so many self-interest groups – feminists, theorists, modernists, historicists etc., that it is difficult to come to the work in its own right, on its own terms.

Hon löste det på sitt eget sätt. Läs hennes essä, den är mycket intressant.

PS. Undrar om jag inte börjar bli litet anakronistisk själv – Det är nog ingen som ”sitter klistrad” vid en radioapparat nuförtiden. Ett 50-talsfenomen.

Länk till ”Mrs Dalloway” på Sveriges Radio.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s