comment 0

Världspoesidagen 2010 firas med hjälp av Bob

Bob Hansson, Halleluja liksom, 2005, Wahlström och Widstrand, ISBN91-46-21410-0

Tycker jag riktigt mycket om. Det var segt i början – boken inleds med 20 sidor korta texter, lyrisk prosa kan man kanske kalla dem. Jag hittar inget som stinger i dem – för snällt (ordmaränger om man ska vara elak). Kanske med undantag för ”Oss maskiner emellan”. Men det tar sig. Bob Hansson är en predikare – om än motvillig, ibland ironisk men alltid med mycket värme. Han har något att säga oss, direkt tilltal, och han säger det klart och tydligt. 
Kommer jag någonsin hitta en anledning till att distansera mig från det här extraerbjudandet som kallas hej?

Och nu säger jag det:
Vi är inte enbart åtskilda!
När vi lägger oss ner lägger vi oss mot samma ner
När vi drömmer om att sväva över jorden är det
samma jord, samma över samma sväv vi spinner
fram tunna trådar ur vår drömväv med.
Vi är inte enbart åtskilda.

En ganska lång dikt i mitten av samlingen ger en serie korta skisser av morgonsituationer. En explosion i ordglädje: lyckliga portföljögon, sedanlängevakna tunnlemsgamlingar, mönsterskräddade äkta hälfter. Alla hoppas de på en bra dag att förlåtas av. Varifrån kommer de här skuldkänslorna?
I diktens andra halva händer något, orden stockar sig … blir en ironisk grimasch: (här upptstår känslan av ljug att jag bara hittar på det här … ) Poeten tappar tråden, kommer av sig – tvivlar på poesin tycks det – men hittar tillbaka efter några krumelurer:

... och börjar läsa leva sig igenom rad efter rad
i tjocka böcker med färgpärm och de sitter
hummande som mjuka vokaler i sina lustläsarfåtöljer
svävar gör de tackar skrivgudarna i himlen gör de för
ännu ett ögonblick så fullt av sötma och sträva
turer genom storhjärnan salar fyllda
med soldoftande hängbjörkar där orden fruktväxande hänger
på tunngrenarna fallande ner och upp krasar
mellan mjukbländarbladen krasar sitt spöda omslutande ljus
                                                utslungat
mot deras veckade pannor och rämnandet är en brygga och
nu är den här förlåtelsen är här ...  

En lovsång till poesin och han sjunger vackert, Bob Hansson. Men jag förstår inte behovet av förlåtelse. han återkommer till det genom hela diktsamlingen.

Dikten ”Göteborg, Genua, Vardagsrum”, nästan den sista, handlar om händelserna i Göteborg i juni 2001 då ett enormt polisuppbåd och en liten grupp militanter lyckades förvandla en fullständigt fredlig demonstration till upplopp, slagsmål och tragik. Ett annat temperament – förtvivlan och ilska. En mycket bra dikt.

Vem ringer man när det är polisen man är rädd för?
Vem ringer man när det är framgången som skrämmer en?
Vem trycker man sig emot när jorden
beslutat sig för att bryta upp? 25 000 arter om året
hissar vit flagg vimpel vaja vaja
innan de läggers sig ner
för att dö.
En dinosaurie möter min blick, ler så där
            igenkännande. 

Det här inte bara mitt inlägg på Världspoesidagen utan också ett svar på Lilla O:s lyrikutmaning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s