comment 1

Rysk poesi i skuggan från Kreml

För att hålla min läsdagbok komplett ska jag skriva några rader om min utflykt till Ryssland under febuari. Jag läste två diametralt olika diktsamlingat av två så olika poeter att det är svårt att förstå att de levde i samma land under samma tid. Anna Achmatova och Vladimir Majakovskij var nästan jämnåriga. Bådas verk är bevis för poesins kraft och förmåga att berätta om oss, vilka vi är, varifrån vi kom. De är omistliga delar av 1900-talets historia.

Anna Achmatova, Dikter. Lind & Co, 2006. Översättning och kommentar av Barbara Lönnqvist.

Diktsamlingen domineras av sena dikter, från 20-talet och framåt. De flesta av dessa kom till under den tid då A. var förbjuden i Sovjet. Hon var redan innan revolutionen en mycket älskad poet. 1926 förbjöds hon att framträda och ge ut sina dikter. Hennes man arkebuserades 1921, hennes son satt under långa perioder fängslad. Achmatova ger röst åt 1900-talets krigsänkor, hon begråter alla offer för krig och övervåld. Har någon gjort det med djupare inlevelse än hon?
Jag har tidigare skrivit om hennes dikt ”Förhistoria”; här ur diktsviten ”Requiem”, som ingår i samlingen.

Inledning

Det var tiden då bara den döde log,
lycklig i gravens frid.
Och som en tyngd utan vikt och värde
hängde staden Leningrad
i sina fängelsers kedjor.
Vansinniga av all plåga
vandrade bataljoner av dömda,
och lokomotivens visslor
sjöng avskedets korta sång.
Över oss stod dödens stjärnor
och oskyldigt vred sig Ryssland i kramp
under blodiga stövlar,
under polispiketernas däck.

Vladimir Majakovskij, Om det där, Bokomotiv, 1980.  Översättning av Gunnar Harding och Bengt Jangfeltd. Omslag och illustr. av Aleksandr Rodtjenko. Jag har skrivit om ”Om det där” i Stänk och Flikar.

Om det där är en grandios kärleksdikt till den älskade Lilya Brik. Men är också, som alltid hos Majakoskij en programförklaring: Utan kärlek kan man inte leva och inte skapa. Kärleken är livets, samhällets och världens motor. Majakovskij var redan i tonåren rebell och poet – han fängslades av tsarens ”tjeka” flera omgångar. Var med och startade den ryska futuriströrelsen, beundrade det nya – tekniken, nya samhällsformer. Ville bryta upp från det gamla förstelnade klassamhället och anslöt sig, men inte utan reservation, till bolsjevikerna. Det visade sig dock snart att man inte kunde ”reservera sig” mot det bolsjevikiska styret. Han tog sitt liv 1930. Är det här ett självporträtt?

Därborta
från tullen
kommer en liten man.
Hans steg blir snabbare och snabbare. ( … )
Han kommer närmare.
Ansiktet är ungt och skägglöst.
Men det är inte Jesu ansikte.
Det är för ungt
för ömt.
Det kommer närmare nu,
det är en ungkommunist.
Utan mössa och päls.
I benlindor och trenchcoat.
Han knäpper sina händer
som en evangelist.
han gestikulerar som om han höll tal om nåt.  ( … )
Snön är som vadd.
Han vadar i vadd.
Guldgnistrande vadd ( … )
Bländad av ljus gick gossen vidare.
Han gick,
men plötsligt –
han står.
I siden-
händerna –
stål.
Solens brinnande öga såg ner
på snön som sopat igen hans spår.
Det knastrade till när snön knäckte hans ben –
För vem?
Och varför?
Och vem förstår?

Annonser

1 Comment so far

  1. Pingback: Alfabetsutmaning med kvinnligt förtecken | Stänk och flikar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s