comments 3

Sofie Oksanen, Stalins kossor

Sofi Oksanen, Stalins kossor, Bazar Förlag AB, 2007 (ISBN 917028105X), översättning: Janina Orlov

Stalins kossorMin första gång var annorlunda. Jag hade trott att det skulle vara hemskt, kladdigt, smutsigt, och slemmigt. ( …)
Det var gudomligt. Lågan från tändaren lyste upp mina lungt glänsande ögon. Min första cigarett efter den första gången. Den var också gudomlig. Allt var gudomligt.
Det enda som syntes på ytan var tillfredställelsen och segerrus. Rösten lät kanske en aning raspig och bruten, men än sen.
Och jag visste att det skulle bli en andra gång. En tredje. En hundrade. Så blir det naturligtvis inte för alla. För somliga blir den första gången den sista, men inte för dem som är bra på det och mår bra av det.
Jag var bra på det på direkten

Så öppnar Sofie Oksanen sin voluminösa roman om Anna, Annas mor, mormor och deras två hemländer, Estland och Finland. Huvudperson är dock Annas hemlige älskare som ständigt andas henne i nacken, hett och längtansfullt. Han som lockar henne med den njutning som berg av glass, färskt bröd och konfekt kan ge. Jag har precis läst ut den och den grep mig djupt. Jag går runt och vänder på formuleringar fram och tillbaka i huvudet men måste smälta berättelsen bättre för att kunna skriva om den. Här är några nykelord: exil, passion, förnekelse. Återkommer!

***

I två veckor har jag haft Oksanens bok i tankarna. Hon öppnar dörren till en tillvaro som jag inte visste något om. Att jag blir så tagen av hennes berättelse är ju ett tecken på att hon verkligen lyckats få mig att förstå något. Hon skriver om det allra svåraste: Hur lever man, när man är så långt ut på kanten, som det bara går att komma utan att slutligt gå under.

Anna är centralgestalten. Hon är född och uppvuxen i Finland och har av sin mor tvingats att totalt mörklägga sitt estniska ursprung. Mamma Katarina som gifte sig med en finne och därmed tog sig ur den svåra tillvaron i Estland, lägger ner mycket energi på att framstå som finska – lär sig språket perfekt, hittar på en släkt i Finland, isolerar sig från alla landsmän, med listiga manövrer döljer hon sina ständigt återkommande resor till hemlandet. Varför? Hon är paniskt rädd för att betraktas som ”estniskt fnask” av finnarna. Hon slåss för sin respektabilitet. (Jag är inte helt säker på att jag har förstått det här rätt) Eftersom fadern oftast är frånvarande (han arbetar i Moskva) lever mor och dotter ensamma tätt ihop, isolerade från omgivningen. Förljugenheten gör att Anna får svårt att ha vänner och de hon får är också utkantsmänniskor.

Mor och dotter reser ofta med färjan till Tallin. En stor del av boken handlar om resorna – om bandet med hemlandet som trots allt är så starkt. Katarina gör affärer, säljer billiga finska reavaror dyrt. Hon försörjer sin gamla mor, Sofia, som inte skulle klara sig utan henne, med pengar och mat. Det är en oerhört komplicerad handel – man måste listigt smuggla alla varor, veta precis vem man måste muta, vem man kan sälja till. Skräcken för att åka fast är hela tiden där. Vem är angivare? Katarina är skicklig, hon vet precis hur hon ska bära sig åt – hon är ”under huden” van att leva i lögn. – Jag misstänker nästan att orsaken till att hon ljuger också i Finland, är att hon är så van vid det och att misstron mot omgivningen sitter fast i själen som betong. – Det är djupt tragiskt.

Resultatet för Anna blir att hon driver självförnekelsen till sin yttersta konsekvens. Hon som skulle kunna leva det goda liv, som hennes mor innerst inne vill ge henne går i inre exil – de omväxlande svält- och hetsätnings-sessionerna är en metod att skaffa sig kontroll. Inget av Anna, riktiga Anna får synas. Anna är för ömtålig och måste skyddas. Den totala kontrollen över de kroppsliga funktionerna ger henne ett pansar. Hon är en skicklig bulimiker – klarar sig länge utan att avslöjas. Det är svårt att beskriva, Oksanen beskriver det så mycket bättre än jag.

Här har Anna hittat en pojkvän, Hukka, som med kärlek och klokhet nästan lyckas nå henne.:

Det hade alltid funnits ett knappt uppfattbart glapp mellan mina tankar och det jag sa högt, något jag aldrig hade behövt undra över, Också tillsammans med Irene hade det varit självklart, men nu hade avståndet börjat minska och jag var tvungen att stoppa detta krympande, avståndet måste finnas, det mellanrum under vilket jag alltid hann tänka efter om saken kunde sägas rakt ut just till denna bestämda person: Är det helt säkert att jag inte åker dit för något, har jag redan berättat om det andra för den där personen och i så fall ( …. )
Hukkas händer gav mig mina konturer, jag höll inte alls på att drunkna, eller att stiga ur min kropp för att rymma från honom, steg inte mot taket för att se min kropp vila bredvid Hukkas. När vi var tillsammans förflyttade jag mig inte någonstans ur min kropp. Jag bara fanns till.

Sofia, mormodern är otydligare, man får bara fragment av hennes liv – det handlar om risken att bli deporterad, att ha en man som gömmer sig i skogen. Också ett liv i skräck och lögn.

Stalins kossor är en stark roman, den är absolut värd alla lovord den har fått. Det är en lång roman, 471 sidor, och den rymmer mycket mer än vad jag har kommenterat här. Jag tror att den hade vunnit på att vara kortare och mer koncentrerad – Sofie Oksanen greppar över för mycket, jag har svårt att hålla fokus och alla trådar följs inte upp. Sofia och hennes generation hade t. ex. varit värda en egen roman – men kanske kommer den!

Det här är ett del av min reseberättelse från Lyrans jordenruntresa. I februari är vi i Östeuropa. För att läsa alla mina inlägg från resan, klicka på kartbilden i högerkanten.

Annonser

3 Comments

  1. Jag tycker också att boken skulle varit (ännu!) bättre om författaren begränsat sig lite. Beskrivningarna av Annas svårigheter är så bra att man inte riktigt kan känna samma engagemang för mor och mormor.

    Gilla

  2. Jag tror att du och jag upplevt boken på samma sätt ungefär och att vi blev gripna av samma saker. Jag tyckte dock inte att boken var en enda sida för lång eller att den greppar över för mycket eller är för rörigt disponerad. Jag tyckte att den var perfekt precis som den var. Och jag brukar vilja stryka minst en tredjedel i det mesta jag läser :0) Vet inte riktigt varför jag tyckte att det funkade här, men jag tyckte att allt vävdes samman på ett sådant sätt att inga delar hade kunnat uteslutas.

    Gilla

    • Jag tror att läsning kan vara mycket personligt – ibland hittar man en nyckel som öppnar alla dörrar,

      Jag tyckte också mycket om boken, som den är, men det blev så att jag tappade bort Sofia och Katarina eftersom dottern Annas öde är så dominerande i skildringen. Men det kan vara så att de båda mödrarna behövs kanske för att man ska förstå Anna.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s