Stéphane Heuet efter Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, Combray, Agerings bokförlag, 2009 (ISBN 917028105X), översättning: Gunnel Vallquist

Denna ljuvliga blekrosa vintergryning har jag ägnat mig åt att läsa serieboksversionen av ”På spaning …”.

Perspektiv I: Ett exempel, utsikten från kyrktornet i Combray beskrivs så här av prästen:

Vid klart väder kan man se ända till Verneuil. Man famnar med ett enda ögonkast sådant som man i vanliga fall aldrig ser samtidigt, som till exempel Vivonnes strömfåra och vallgravarna vid Saint-Assise-lès-Combray, som är skilda åt genom en ridå av höga träd, eller de olika kanalerna i Jouy-le-Vicomte.
Varje gång jag varit i  Jouy-le-Vicomte har jag sett ett stycke av en kanal, och när jag svängt om nästa gathörn har jag sett en annan, medan den första redan svängt utom synhåll. Hur jag än har försökt att sammanfoga dem i tankarna har det alltid varit förgäves.
Från Saint-Hilaries torn är det något helt annat; man ser hela det nät av kanaler som omger orten. Men man kan inte urskilja något vatten; det ser snarare ut som om stadens kvarter vore avskurna från varandra genom breda sprickor; det är som en brödbulle som ännu håller ihop, fast den redan skurits i bitar.

”Man famnar med ett enda ögonkast sådant som man i vanliga fall aldrig ser samtidigt” – Det är ungefär så den vuxne mannen ser sin barndoms Combray stiga fram för sin inre syn när han en sömnlös natt följer sina tankars vindlande färd bakåt i  tiden. Men perspektivet förvränger – detaljerna måste också med för att berättelsen ska få liv och doft. Jag antar att det är kombinationen av vidvinkel och detaljskärpa som utgör Marcel Prousts mästerskap. Så framstår det i alla fall i den här mycket starkt förkortade versionen. En mycket stor textmassa har kondenserats till en bråkdel av omfånget. Om det har lyckats kan naturligtvis bara avgöras av den som har läst orginalversionen. Det har inte jag. Men bilderna ger oss dataljskärpan, fyller ut, så berättelsen hänger ändå ihop och blir levande.

Vid den första genombläddringen tyckte jag, att de många textfälten skymde de vackra bilderna och tyngde sidorna. Men när jag började läsa, fångades jag av språket och det gick lätt att ta sig, i stillsam takt, genom boken. Den dominerande färgskalan är dämpad, några steg från grundfärgerna, men vissa detaljer får lysa: de målade kyrkfönstren, den rosa hagtornsblommen och framförallt den så oändligt blå himlen. Teknaren har tagit den romantiske monsieur Legrandins ord ad notam: ” Försök att alltid bevara en bit himmel över ditt liv, min gosse!”

Det är en ensam pojke i en värld av vuxna som skildras. Han verkade inte ha haft jämnåriga kamrater. Han går på visit hos släktingar och föräldrarnas vänner – och läser böcker. Ligger i sängen på sitt rum under varma sommardagar och läser medan flugorna surrar i solskenet vid förnstret …

Jag antar att Heuet har valt ut pärlorna i orginaltexten. Språket ger absolut mersmak. Kanske skulle man någon gång ta sig tiden att läsa hela ”På spaning …” Men det är ett så stort projekt – är det mödan och tiden värt att fördjupa sig i borgerskapets gynnade och skyddade tillvaro vid 1900-talets början – hur charmerande den än kan te sig. Går det att hålla intresset vid liv 4000 sidor? Eller är jag fördomsfull? Serieboken är i alla fall väl värd den timma det tar att läsa den.

Perspektiv II: Om en färd över slätten i häst och vagn berättar pojken Marcel

Ensamma höjande sig öven vidden, liksom vilsegågna på den flacka slätten, sträckte sig Martinvilles båda torn upp mot bilen.
Plötsligt hade de blivit tre: det var Vieuxvicqs kyrktorn som med en djärv sväng ryckt upp vid sidan av dem.
Minuterna gick, vi körde fort, och likväl låg de tre tornen alltjämt i fjärran framför oss, som de tre fåglar som satt sig till vila på slätten, orörliga och klart synliga i solljuset. Sedan började Vieuxvicqs torn att markera avståndet, drog sig allt längre bort – och Martinvilles torn stod ensamma kvar, belysta av den nedåtgående solens strålar, vilkas muntra lek på deras branta tak jag även på detta avstånd kunde urskilja.

Länk till förlagets sida.

Jag har letat efter en recension av någon som läst orginalet – inte lätt men här är en som rosar  och en som sågar.

PS. Recept på Madeleinekakor!