När man läser böcker av författare från en kultur  med långt avstånd till oss, i rum eller tid, är det svårt att inte falla i fällan att låta de skimrande främmande färgerna prägla hela läsupplevelsen. Speciellt om miljön är pittoresk.

Yasunari Kawabata har förmodligen inte skrivit ”Snöns rike” för att ge en ”… utsökt bild, inte bara av japansk miljö och japanskt väsen utan av något betydligt irrationellare och mer svårgripbart: japanskt väsen.” som Per Erik Wahlund skriver i förordet. Eller att med ”Kyoto” ge oss ”… en traditionsfylld exotisk japansk roman …” eller med ”Tusen tranor” föra oss in i en miljö som ” … är både modern och har en säregen exotisk charm.” som det står i baksidestexterna. Det känns väldigt trist om man inte kan komma en författare och hans verk närmre än så. – Samtidigt kan man inte bortse från att exempelvis den japanska kulturen kan vara mycket förförisk…

Är det tillåtet? Det är det väl – men man ska nog vara medveten om när det händer, det kan vara irriterande svårt att få syn på den här svagheten hos sig själv.

Något helt annat – för att avsluta det japanska kapitlet här och i ”Vind”. Yasunari Kawabata var bra på förstameningar:
Tusen tranor:
Kikuji hade gått in i trädgården till Enkakujitemplet i Kamakura, men han visste inte än om han skulle delta i denna teceremoni.
Huset med de sovande skönheterna:
”Gör nu inte några dumheter. Det går inte för sig att stoppa fingrarna i munnen på flickan. Hon som sover”
Kyoto:
Chiëko såg att violerna på den gamla lönnens stam hade slagit ut.
Snöns rike:
Ur den långa tunneln rullade tåget ut i snöns rike.